Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkungabygd
fast förenad med tanken på Gud, att jag aldrig eller sällan minns
dig utan att också tänka på honom, och nästan aldrig honom utan
att din ljuva bild träder fram för mig. Denna min kärlek till dig
är som en jakobsstege, i det att jag hoppas att genom din förtjänst
med varje dag stiga allt högre, tills vi råkas däruppe, skåda den
Högste och nå all vår längtans mål.»
Korsgången blommar i Vreta. Aklejans sirlighet och
svärdsliljans elegans stå förnämt mot pionens något vulgära frodighet,
linets okonstlade enkelhet bryter av mot krolliljans raffinemang;
bredvid fingerborgsörtens giftiga skärlila klockor lyfter stora
blåklockan sina färgklara och sveklösa, och den skära sandnejlikan
är outsägligt ljuv och graciös. Fanns det inte lika skiftande
karaktärer under nunnornas slätstrukna skal, då de en gång livslevande
vandrade genom korsgången? I så fall vill jag tänka mig att där
också fanns en, som kunde liknas vid brandgula liljan, vars färg
lyser med nästan brutal intensitet mot de andras milda och kyska
nyanser. Benedikta, Helena Sverkersdotters yngre dotter, var av
allt att döma icke av den slags klosterfolk, som nöjde sig med
dyrkan på avstånd, såsom Petrus de Dacia — hon var ju också
mycket ung. Skulle visan om Vreta klosterrov — den som handlar om
hennes mor — rymma någon sanning svarade hon då hon fick veta
sitt öde: »Icke giver jag mig i kloster, jag tager mig fast hellre man.»
Självfallet måste hon foga sig. Man kan väl tänka sig hur hon
stod och sjöng de enformiga responsorierna i kyrkokoret eller satt
vid sin sömnad i det välvda arbetsrummet, som ännu finns kvar,
utan att kunna hindra blicken från att då och då söka sig mot det
trånga fönstret högt på väggen. Det heta möderneblodet hade inte
svalnat, och hon visste att det utanför muren fanns en man som
heller inte funnit sig i tingens ordning: herr Lars, Östgöta lagman.
Låt oss så höra vad han och hans bror gjorde en dag inemot mitten
av 1240-talet:
De redo för deri klostermur
och hörde de där uppå
de näktergalar sjunga sd väl,
så väl de jungfrur små.
Så slog han ner den klostermur,
och jorden skalv därvid,
så tog han därut den stolts jungfru,
som bad i helgonfrid.
Fasansfulla dåd av Östergötlands lagman, som skulle hålla
ed-söreslagarna i helgd! Ett ramaskri gick genom frustugor och
högan-loftssalar, men det djärva paret blev väl mottaget av kung Håkon
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
