Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Birgitta Ahlberg: Folkungabygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Birgitta Ahlberg
i Norge, som till och med gav det en gård i oslotrakten, där det
levde tills Benedikta efter åtta år blev änka och kom hem igen.
Men Sverkerättens arv, som blev hennes då systern, drottning
Katarina, efter Erik läspe och haltes död gick i Gudhems kloster,
utövade en mäktig verkan på det svenska frälset. Medan Lars
lagmans bror Kettil ärvde den norska gården — och i tidens längd
blev farfarsfar till Kristin Lavransdotter — äktade Benedikta
Valdemar Sejrs oäkta sonson, Svantepolk Knutsson, som längre fram
blev Ostgöta lagman, varpå hennes ungdoms äventyr torde ha
sjunkit i glömska åtminstone till år 1288. Då inträffade nämligen
nästa klosterrov inom ätten.
Det är möjligt att Benediktas sondotter Ingrid, som var trolovad
med en dansk riddare men tycks ha fostrats i Vreta, inte rövades
ur klostret utan från en av ättens gårdar — en av visorna om henne
tyder åtminstone därpå. Men hur som helst var det för alla äldre
och sansade personer lika skrämmande att Folke Algotsson,
västgötalagmannens son, flydde med henne till Norge; ett brudrov —
ur kloster eller inte — var vid denna tid en anakronism från gamla
laglösa tider före Birger Jarl. Fruktansvärd blev räfsten med
Algots-sönernas mäktiga ätt, och upprörda samtal störde kanske
högtidsstämningen, då Magnus Ladulås och hans bror Bengt,
linköpingsbiskopen, samma år bevistade invigningen av
klosterkyrkans nya korvalv. Men kanske hade kungen också andra skäl, ty
stormansätterna visade nog redan det gry, som ohämmat skulle
blomma ut under hans söners och sonsöners tid.
Nu är klostermuren nedbruten för alltid, och ingenting lever
därinom mer än blommor. Men kyrkan står kvar. Hon fanns
innan ännu en nunna sjöng i hennes kor, men det är av klosterfolket
hon fått sin stränga resning, sina valv, sitt kor, vars trekopplade
fönster lyser så sällsamt genom långhusets grå skymning. Borgen
på Visingsö har fallit i grus, klostren i Alvastra och Skänninge även,
och av Bjälbo folkungagård syns intet spår. Men kyrkan i Vreta,
som grundlagts långt fore dem, står ännu på sin soliga lid över
slätten, inte som ett dött monument, men som ett levande Guds hus,
och den som har öra för övertoner kan höra hur ett fjärran eko av
klostersång harmoniskt klingar samman med luthersk mässa och
koral. Former och bekännelser växla, men anden är en.
Hur sällsamt nära kom inte till sist 1200-talet!
Från vägskälet utanför kyrkogården ser man vida omkring.
Slätten ligger som en bred sänka mellan skogsbryn i söder och
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
