Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Linnman: Med husbåt på 1200-talsled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med husbåt på 1200-talsled
Farleden valdes så skyddad som möjligt, inte minst med hänsyn
till rodden. När en stor öppen fjärd skulle passeras fanns flera
möjligheter. Mysingen till exempel hade tre leder att bjuda på; vid
västiig vind gick leden nära fastlandet, vid östlig på insidan av Utö,
i lä för sjön, och vid sydlig vind mitt i fjärden. Rodden måste ha
varit tung och svår och besättningen väld med hänsyn härtill. Det
var säkert inga bleknosar som satt vid årorna i dessa
vikingaskeppens efterföljare.
Trängseln ombord gjorde övernattning i land eftertraktad. Det
betydde, att man var intresserad av goda och trygga hamnar, där
man kunde gå i land och sova och slippa ligga på de hårda
träbritsarna i båten. Säkert kunde man också gå i land på en kobbe och
nedlägga en hare för att få färskt kött. Saxo berättar visserligen ett
mycket lyckat trick att med bevarad oskufd röva boskap, men det
var kvardröjande vikingased och 1200-talets sjöfarare hade mer att
vinna på fredligt umgänge med kustbefolkningen.
Båtarna torde ha flutit fritt på 1,5 meter djupt vatten. Många var
säkert ännu mer grundgående, så att de i regel kunde komma intill
land och inte behövde ankra på redden. Det gick långsamt att resa,
eftersom vinden var den avgörande faktorn. Ofta fick man ligga
och vänta på gynnsam vind, och långa dagsetapper blev det sällan.
Dessa förhållanden har i stort sett bestått ända tills ångmaskinen
och explosionsmotorn gjorde sina revolutionerande omvälvningar
inom sjöfarten. Inomskärs har sjöfarten i själva verket varit
tämligen likartad från äldsta tider till långt in på 1800-talet. Vår egen
båt, Ellinor av Ekhagen, var i själva verket i sin tidigare skepnad
som seglande hemmabyggd sandkil en sentida ättling med många
drag bevarade från föregångarna på 1200-talsleden.
Vi behövde aldrig ro, aldrig vänta på vind. Det var bara en
morgon, då någon vindade upp ankaret för tidigt och vi höil på att
driva mot en kiippa innan motorn startade, som vi fick sätta en man
till jöllen och bogsera skutan i säkerhet för grundkänning. Större
var inte Ellinor än att man kunde göra det med några kraftiga
roddtag, bara inte motvinden var för stark.
När man någon gång fick avtösa skepparen vid ratten i någon
lättnavigerad del av farleden, märkte man hur ytterligt känslig
Ellinor var. En centimeters vridning på ratten kom henne att
snabbt ändra kurs. Hade man en stor fjärd framför sig, märkte
man inte mycket av kursändringen, men tittade man bakåt i köl-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
