Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Linnman: Med husbåt på 1200-talsled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Linnman
vattnet, såg man hur detta beskrev en jämn och vacker båge där
det vita skummet i stället borde ha bildat en snörrät linje.
För dem av oss som var landkrabbor var det märkliga
upplevelser att bli undervisade i navigation av de två, som motsvarade
hedersbenämningen sjöbjörnar. Tydligen var det säkrare att se bakåt
än framåt, när man ville hålla en bestämd kurs över en fjärd. De
uddar man siktar framför sig och som flyter ihop med landkonturer
längre bort, kan man inte riktigt lita på. Vad man just har passerat,
det vet man vad det är, eller bör i varje fall veta det, och därför blir
syftmärken bakåt pålitliga till och med för en ovan navigatör. I
varje fall kom vi aldrig fel under hela resan, men så stod det ju vana
styrmän vid ratten så snart passagerna var kvistiga.
Utefter stora delar av farleden hade vi tydliga kvastar, ballonger
och slätprickar att rätta oss efter, där tolvhundratalets sjömän bara
haft naturliga landmärken eller kanske ett stenkummel eller en
stång på en »stavudde» att styra efter. Det var dessutom system i
den nutida utprickningen och landkrabborna lärde sig faktiskt
förstå, varför slätprickarna skulle stå på babordssidan av leden ena
gången och på styrbordssidan den andra. Sjökortets tecken förblev
heller inte länge hieroglyfer för oss, men vi upphörde dock aldrig
att förvåna oss över att det verkligen låg en sten i vattenbrynet
precis på den plats där det enligt sjökortet skulle ligga en.
När fyrarna började blinka på kvällarna, gladde man sig åt
deras vita sken och kände sig lugn och trygg, men när de blev röda,
började man känna sig osäker och kallade gärna på en säkrare
navigatör. Detta gällde för de delar av resan som gick inom den
prickade leden. Den gamla leden sammanfaller nämligen delvis med
denna, och detta har sin förklaring i det faktum, att vägarna på
sjön är mycket mer konservativa än vägar på land. Man ser inte
»vägen» på sjön, man måste veta, att den är fri från grund.
Inomskärsleden utmed smålands- och östgötakusten och genom
hela skärgården skulle förmodligen ha varit densamma nu som på
tolvhundratalet, om inte landhöjningen åstadkommit att den här
och var blivit för grund eller rent av kommit att ligga på torra land.
Vi får räkna med att landet under de senaste 800 åren har höjts
mellan 2,5 och 3,5 meter längs de delar av kusten, som berördes av
vår färd.
Kraven på en farled är sen hedenhös desamma: tillräckligt djup,
så rak som möjligt och skyddad för den grova sjön från öppna
havet. Kanske det sista kravet vägde lite starkare i forna tider än i
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
