Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Linnman: Med husbåt på 1200-talsled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Linnman
några fårtickor och kantar eller fick de bilda en läcker stuvning till
utökning av kvällsmålet.
Natten blev blickstilla, och svallvågorna från plumset, när vi
hoppade i för nattbadet, spred sig så långt ögat kunde följa dem ut
över det blanka vattnet och kom stjärnornas spegelbilder att guppa
till. Inte ett lampljus syntes på hela den mörka rand, som utgjordes av
öar på gränsen mellan hav och himmel. Sportstugan på en av de
närmaste kobbarna var övergiven för tillfället och vi kände oss lika
ensamma som de vildar med flintspetsade pilar i sitt koger skulle
ha gjort i en urgrå forntids morgon, om de kommit för att jaga.
På morgonen såg vattnet ut som en välling. Stora grågröna
algflockar, som vi hade sett tidigare men först bara tytt som
föroreningar, hade radat upp sig i långa strängar där de omärkliga
vattenströmmarna strök fram och gränsade till varandra eller till icke
strömmande vatten. Havet blommade. De första »blommorna»
hade vi sett långt ute till havs, när vi låg för ankar på en grynna och
åt lunch, sakta gungande i en oljig dyning, utan krusvågor,
vindstilla. Nästa dag hade blommorna blivit liera och större, men
vindkårarna hade vispat om i ytan, så att flockarna hade hållit sig lite
under själva vattenbrynet. Nu var det tredje dagen, blomningen
stod i sitt fullaste flor och det lugna vädret gjorde att allt samlade
sig till ytan. Havet visade upp hela sin produktionsförmåga i några
korta, hektiska dagar, då tillväxten skedde med en rasande fart, då
solljuset nyttjades till det yttersta och då näringsämnena i vattnet
upptogs till sista molekylen och förvandlades till levande plasma.
Blomningen slutade lika hastigt som den hade börjat. Tre dagar
efter kulminationen såg man inte längre några flockar i vattnet.
Algerna som utgjorde huvudmassan i blomningen var försvunna så
när som på några obetydliga rester, som vi inte såg. Deras närande
plasma var uppäten av andra planktonorganismer eller av
glosög-da fiskyngel. En stor del av den hade ruttnande sjunkit till bottnen,
där bottenslammets mäktighet hade ökat kanske en tiondedels
millimeter i djupgroparna mellan de blanka bottenhällarna, som
spolas rena av undervattenströmmarna. Men blomningen hade givit
näring åt havets djur, de som inte kan bygga upp sin kropp enbart
av vatten, kolsyra, solljus och salter.
Blomningen, solenergiens tillvaratagande i ytskikten, bildar
grunden till havets fiskproduktion. Den måste vara lika gammal
som vattnet självt. Tolvhundratalets färdmän måste ha sett den
med förundran liksom vi. Det måtte varit ett dåligt omen om den
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
