Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvhundratalet - Nils Linnman: Med husbåt på 1200-talsled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Linnman
ute till havs, fastän de numera, i de snabba motorbåtarnas
tidevarv, mångenstädes är övergivna och öde.
För kuststäder, som fordom kunde få privilegium på sådant
mel-lanzonsfiske, fick detta under den tid, då man av religiösa skäl
måste äta fisk flera dagar i veckan, en mycket stor betydelse.
Det var frapperande hur litet sjöfågel som syntes. Visserligen var
det i månadsskiftet juli—augusti, då man i allmänhet inte ser
mycket fågel, men något brukar man dock se från en båt. Visserligen
följde måsar och trutar båten då och då i väntan på en godbit från
slaskhinken i köket, strandskator med flyttningsoro i kroppen
sprang på en kobbe, enstaka ejdrar och småskrakar guppade i
vågorna här och var, och svärthonor misskötte sina odisciplinerade
ungkullar vid uddarna på ett par stätlen. Men det var ingenting mot
vad det kunde ha varit. Vi såg aldrig en havsörn, aldrig en
ordentlig ejderkull, och svärtkullarna var förvånansvärt små. Utan risk
för att överdriva törs man påstå, att sjöfågeljakten i stora delar av
den kustskärgård som vi iakttog utmed farleden mellan Västervik
och Landsort är vanhävdad. Det skulle kunna vimla av sjöfågel i
dessa delar av skärgården lika väl som på andra håll, där det vilda
vårdas. Nu var det som sagt tomt och fattigt.
Men det har inte alltid varit så. Namn på kobbar och sund
innehåller ofta orden fågel, åd, svärta, trut, örn eller andra mer eller
mindre lokalbetonade fågefnamn. Och namn sammansatta med
»stång» kan ibland tyda på särskilt rik fågelförekomst. Fågelfänge
med stång bedrevs med hjälp av över trånga sund spända nät, som
var upplyftade av stänger. I dessa nät fångades fågelflockarna då
de kom susande, bäst gick det i gryning och skymning eller i
dimmigt väder. Men utan rik tillgång på fågel kunde en sådan jakt inte
löna sig. Vi är visserligen inte numera beroende av fågeljakten och
äggtäkten för vår försörjning — på tofvhundratalet torde den
däremot ha spelat en betydande roll — men slöseriet, vanhävden av
vilttillgångarna är i alla fall ytterst bekfaglig, inte minst på grund av
det döda intryck en fågelfattig skärgård ger. Man behöver inte
föreställa sig varje ätbar fågel som en knaprig stek för att hysa den
åsikten.
Vi var ofta inne i de gamla, de riktigt urgamla och naturliga
hamnarna och nosade. Oftast känner man igen dem redan på deras
namn, Kungshamn. Träffar man däremot på namnet
Drottninghamn, så kan man vara säker på att det inte är något gammait
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
