Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Skolan och landskapet. Tal i Karolinska läroverket i Örebro den 26 maj 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps:
SKOLAN OCH LANDSKAPET
Tal i Karolinska läroverket i Örebro den 26 maj 1950.
är man kommer tillbaka till sin gamla skola efter många års
frånvaro, är det ett särskilt begrepp som man får anledning att
spekulera över. Det är begreppet tid. Det är något mycket
hemlighetsfullt med tiden. Det finns en matematisk tid, klockans,
almanackans, årtalens, och den är klar och tydlig nog, åtminstone vid
första påseendet. Men det finns också en annan tid, ett annat
räknesätt med andra siffror: man är vaken, men man räknar
som i drömmen, och vad är dröm och vad är verklighet? Jag
gick över Kanslibron mot Karolinska läroverket, och det var
dagen före pingstafton och nu, den 26 maj 1950. Men för en stund
sen, en liten stund, ett litet, litet ögonblick gick jag där också, och
då var jag skolpojke. Jag vet att jag har gått på andra gator, i andra
städer, mellan dessa två tidpunkter; men ändå kan jag känna som
om detta mellanliggande vore overkligt, utstruket och hörde till en
annan tillvaro. Jag kom en gång över Kanslibron och var
skolpojke, och nere på vattnet flöt ett trästycke, ett s-tort trästycke. Nån
sorts trollkarl tog mig och förde bort mig för att vara med om en
del saker, arbeta, resa, få hustru och barn. Så tog han och satte
mig tillbaka på bron, och jag fortsatte att gå mot skolan som förut,
och träbiten som flöt där nere i ån med strömdraget hade ännu inte
hunnit utför fallet. Karolinska läroverket låg där som förut,
solskenet värmde som nyss, änderna sam som nyss, ingenting hade
förändrats, ingenting hade skett, jag hade bara haft en besynnerlig
dröm om att åren rullade i väg och att jag blev äldre. Jag hade
varit borta i några och tretti år, säger almanackan. Jag har bara
varit borta en liten stund, säger en röst ur det inre medvetandet.
Detta är inte bara en inbillningslek i ett minnestal. Det täcker
också en verklighet. Jag tror att alla vi äldre studenter, 40-åringar,
50-åringar, 60-åringar, som är samlade här i dag — jag tror att vi
alla har en oerhört stark känsla av att det förflutna är närvarande.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
