Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Skolan och landskapet. Tal i Karolinska läroverket i Örebro den 26 maj 1950
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
Vi kan se det, höra det, smaka det. Vi kan räcka ut handen och ta
i det. Det går bredvid oss. Det sitter på bänkarna. Det knastrar i
gruset på skolgården. Det rörs i trädtopparna, finns i kritlukt och
korridorlukt. Bakom rektor Ursing ser vi andra rektorer, bakom
lärarna andra lärare. Har ni räknat talen? Kan ni läxorna?
Kommer ni inte att dabba er, när lektor Slettengren om några minuter
ber er översätta till franska: »Skulle du icke hava velat kunna giva
henne åt dem?», en fras som ni kommer långt med när ni inom kort
ska ut på er första bildningsresa till Paris.
Får jag göra en personlig bekännelse, så skulle jag vilja säga att
jag aldrig före ett offentligt uppträdande har känt en så stark
rampfeber som i dag. Det beror inte på rektor Ursing, inte på mina
gamla skolkamrater och klasskamrater, inte ens på de kritiska
gymnasisterna där nere. Det beror helt och hållet på en skugga
ur det förflutna. Denna skugga är i mina ögon alltjämt mäktigare
än någon av de levande, här närvarande. Det skulle tyckas mig
fullt i sin ordning, om jag plötsligt finge se rektor Klas Helanders
gestalt långsamt resa sig över de församlade. Han skulle fixera mig
med samma farligt glittrande blick med vilken ormen lär förtrolla
fågeln. Så skulle han sakta komma hitupp, med halsen något
fram-åtsträckt, en aning korpulent men ännu panterlik; och så skulle
han gripa mig med ett grepp som jag minns och leda ner mig. Jag
skulle åtminstone bli utomordentligt förvånad om han inte gjorde
det. Både han och jag har en stark känsla av att jag ingenting har i
hans gamla talarstol att skaffa. Där talade han själv, när något
skulle sägas.
Han var vår barndoms dundergud, han var en hövding. Mitt
egentligen första minne av honom är också det starkaste. Det är
från en novembermorgon 1909. Det var Mårten gås, och efter
morgonbönen trädde rektorn fram. Han talade om gåsmarschen. Jag
vet inte om den fortfarande existerar i Örebro. På vår tid var den
en mycket harmlös tillställning. Man gick helt enkelt gåsmarsch
genom gatorna i skymningen, så länge ingen fiende, lärare eller
polis, var inom synhåll. För det var av någon anledning förbjudet
att gå gåsmarsch. Nu talade alltså rektor Melander om det lastbara
i att gå gåsmarsch. Man skulle tycka att det inte vore ett särskilt
dramatiskt ämne. Men han var en dramatiker, med den
dramatiska naturens egendomliga kraft att ge liv åt allt som han rörde
vid. Han hade inte bara den store skådespelarens förmåga att
fylla den scen på vilken han uppträdde. Han hade också fått till
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
