Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vattnen i fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander:
VATTNEN I FARA
En turist kring sekelskiftet var en person med alpstav som
betraktade vattenfall. Gav han sig i väg till Lule lappmark, skedde det
sällan för att besegra topparna och glaciärerna i Sarek, hans mål
var nästan alltid Stora Sjöfallet. Och namn som Harsprånget och
Tännforsen ljöd i hans öron betydligt mer lockande än Helags eller
Virihaure.
Numera behärskar ju vattenfallen inte på samma sätt vår bild av
Norrland, helt enkelt därför att de allra flesta av dem har gått
under jorden i kraftverkens tunnlar. Inte ens då det forna fallet
någon gång under vårfloden får liv för en dag genom att
överloppsvattnet släpps löst, är det lika roligt som förr i världen: ett
vattenfall som skruvas av och på som en vattenledningskran har
obestridligen förlorat något av sin tjusning.
Om man nu för tiden nämner ordet vattenfall i dagligt tal, menar
man nio gånger av tio Kungliga vattenfallsstyrelsen. Att ett bland
de mest oregerliga av alla naturfenomen i vår föreställningsvärld
har ersatts av ett ämbetsverk kan ju kännas tryggt som bevis för
hur välordnad vår tillvaro är. Och visst har också
Vattenfallsstyrelsen sin romantik: att mala ljus och hetta ur det blinda, kalla
forsvattnet är ett underverk som poeterna för länge sen skulle ha
lagt beslag på som symbol, ifall det hade varit mindre modernt.
Den romantiken har bara ett fel: den är behäftad med
eftertankens kranka blekhet, den talar till hjärnan och verkar inte
direkt på nerverna som dånet och skummet och den bedövande
kraften hos ett riktigt, levande vattenfall.
De som inte fascineras av stora vattenmassor i rörelse är lätt
räknade. Passagerarna i en norrlandsbuss kan ha dåsat, likgiltigt
vaggande, förbi de långa, blåa perspektiven över tysta sjöar, förbi
stormyrarnas betvingande ödslighet och det avlägsna kvällsljuset
över gårdar som ligger lyfta mot rymden högt uppe i liderna. Men
kommer man till en ordentlig fors, stannar chauffören, och folket
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
