Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vattnen i fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sten Selander
i bussen hoppar ur, hänger över landsvägsräcket ocli stirrar ned
i virvlarna. Forsen är något att se på, den hör hemma i en
fornvärld utanför vardagen.
Och även den som liar sett hundra forsar så visst som en hoppar
av och står där bland de andra och stirrar. Vad är det egentligen
man fängslas så starkt av hos vatten som virvlar och faller? Inte
det »pittoreska»: smånätta vattenfall som de sydsvenska verkar
åtminstone på mig mest komiska med sitt pinglande koketteri.
Inte heller det »romantiska»: intill en landsväg kan inte ens den
mäktigaste fors prestera någon vildmarksromantik. Kanske är
det förändringen, som ständigt skiftar och ändå ständigt förblir
densamma, då de tallösa miljarderna vattenmolekyler svindlar
förbi. Man ser hur kurvorna i en vitkokande forsvirvel formas om,
utplånas och oupphörligt föds på nytt, alltid på samma ställe. Man
ser den mörka, ålblanka rundningen på en forsnacke halka nedåt,
ofattbart snabbt, och ändå förbli på samma plats. Tanken söker
förgäves hinna få tag i denna oavbrutet skiftande och ändå
oföränderliga form som oräkneliga gånger i sekunden fylls med nytt
innehåll. Och lika hastigt som vattnet där nere glider ogripbara
föreställningar genom ens hjärna — nu flödet, människomolekylerna
som ett ögonblick skymtar förbi och tillsammans bildar historiens
ständigt nva, ständigt återkommande mönster.
Men framför allt fascineras man av kraften. Kraft är annars
något abstrakt och oåtkomligt. Här har man den för ögonen,
påtaglig, överväldigande. Den fyller ens hjässa med dån, den får alla
ens fibrer att darra. Man ser hur timmerstockarna slungas fram
och vältes på ända, lätt som tallbarr; och man vet med en ilning av
skräck, att själv vore man ännu hjälplösare där nere. Och
samtidigt är det något inom en som djupt under huden känner forsens
hisnande sugning, något som ville följa med och vräkas mot
förintelsen. Liksom allt i naturen — havet, högfjället, tundran — som
har en annan, starkare lockelse än idyllens är forsen fara och
fientlighet.
Detta, det omänskliga och övermänskliga, kastar sig över en
ännu mer förgörande i de stora vattenfallen. Det är nu mycket
länge, trettionio eller fyrtio år, sen jag såg Stora Sjöfallet; då jag
har haft mina vägar åt det hållet på senare år, efter det dammen
vid Suorva byggts upp och Sjöfallet degraderats till underlydande
hos min vän dammästare Harnesk, har jag alltid tagit en skamsen
genväg över mårkan. Minnesbilden är därför ganska oklar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
