Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyris. Ett vattendrag och dess landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanske ger detta en viss bakgrund till förståelsen av våra dagars
Uppsala, även om stadens karaktär av politiskt och kulturellt
centrum under århundradenas lopp undergått många
omvärderingar. Kulturlivets kommersialisering gick inte så väl ihop med
sekelskiftets småstadsatmosfär — den hör den jäktade, braskande
huvudstaden till. Men detta har kanske endast varit till
universitetsstadens fördel — här kan man fortfarande konsten att bedriva
studier och ägna sig åt förutsättningslös forskning utan att tappa
kontakten med det mänskliga, sådant det odlas i matlagens
intellektuella knivkastning och vid problemlösande
påtumanhandpro-menader längs Fyrisån. Här lever ännu traditionerna — starkare
än man egentligen vill medge — från gluntens och bondestudentens
epoker—ja, ännu mycket längre tillbaka. När studentmössorna slår
ut på Valborgsmässoafton kring Slottsbacken känner man starkt
den uppsaliensiska treklangen: Fyrisån, Domkyrkan och Slottet.
Just den dagen (på slaget 15) är det en gammal sedvänja att
studenterna kastar sina vinterhattar i Fyris — det är väl den mest
symboliska av de traditioner som fötts ur växelverkan mellan ån
och staden. Men ännu några kan man nämna. Fyris är det minst
lockande av badvatten, men likafullt är Uppsala Simsällskap
(bildat 1796 av professor Jöns Svanberg) det äldsta i landet, och dess
enkla ambulerande badhus har gärna gått under namn av
»Lusasken». Vad den vintriga Fyris beträffar har många generationer
idkat skridskosport på en bana nedanför flickskolan »Magdeburg»
mellan Haglunds bro och Järnbron, och i vårbrytningen har det
ingått i den studentikosa livsstilen att jumpa på
»svartbäcksgubbarna», de sista isflaken för året.
Till vårceremonierna har det också hört att plocka
kungsängsliljor på de sanka ängarna vid Föret, och abiturienterna har inte
försummat att — dagen före svenska skrivningen — göra en rituell
promenad längs stranden från Svandammen till ett bestämt träd
ute vid Kap, som man pliktskyldigast rundat, innan man anträtt
återvägen.
För sommarliggarna i den torra och dammiga staden har Fyris
länge varit en kär farled ut till grönska och svalkande vatten vid
åns mynning i Ekoln. Dit begav sig ju redan glunten och magistern
för att ta farväl av sin akademiska ungdom, och i stadens relativt
begränsade lokala sjöfart har den stolta ångaren »Tor» spelat en
framskjuten roll genom sin regelbundna trafik mellan Islandsbron
och det minnesrika värdshuset vid Flottsund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
