Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyris. Ett vattendrag och dess landskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia. Det är här i hjärtat av Uppland en sista liten rest av
Forntidshavet, Uppsalafjärden, som bar vikingarna i österled från
svearikets kärnbygd och kungasäte.
Detta lilla vattenlandskap är i ordets egentliga mening ett
hembygdsminne: med sitt mjuka möte mellan ängens växtlighet och det
rinnande, flödande vattnet ger det en minnesbild av forntidens och
den äldre medeltidens Uppsalabygd. Kring Övre Föret sluter sig
Kungsängen eller, rättare, den obetydliga återstod av fordom
väldiga sidvallsängar, som upptog det mesta av Uppsalaslätten.
Allt från den tid — århundradena kring Kristi födelse — då
kunskapen om järnets bearbetning satte skäror och liar i
boskapsskötarens hand, har gräset på marken spelat en avgörande roll för
djurens vinter försörj ning. Detta gäller inte bara hårdvallsängen,
»lövängen», som tillika erbjöd lövtäkt, utan i ännu större
omfattning den vattenöversilade sanka marken, sidvallsängen.
De gamla svearna, forntidens upplandsbönder, var rikligt
försörjda med sådana tillgångar. Landhöjningen åstadkom här genom
långa tider en ständig förnyelse: allt efter som de bördiga
lerbott-narna höjde sig över havsfjärdens yta som fräkenrika mader och
gräsbördiga ängar, togs denna jungfruliga jord i besittning.
Människorna fick till skänks av moder natur vad de mest behövde,
foder åt sina djur. Det står alltmera klart för oss, att en av
hävstängerna till sveaväldets uppstigande och maktutveckling var den
hart när obegränsade rikedomen på foder och bete åt boskapen.
De äldsta litterära vittnesbörden om sveariket pekar också i denna
riktning.
I detta forntidslandskap hade bebyggelsen helt naturligt sin plats
i stigningarna mot berg och skog. Närmast kring gård och by, i
backarna upp mot skogen låg den odlade jorden, obetydlig i
jämförelse med nutidens åkervidder. Mitt i dessa bygdekretsar
utbredde sig de väldiga öppna sankmarksområdena med sjö- och
ängsslåtter som stora naturliga skördefält.
Än i dag ger Uppsalaslätten liksom en avspegling av denna
bygdebild: bebyggelsen ute på lervidderna är alltjämt ganska gles,
medan ett band av byar och gårdar lyser med sin gammalröda färg
långt borta i slättens kant mot de barrskogsmörka höjderna.
Bakom det senaste seklets förändringar, bakom dagens bild av
Uppsalaslätten ligger på sätt och vis också »den svenska vallens
höjning». På 1100-talet hade landhöjningen gått så långt att det
började bli strömt i de smala sunden mellan Mälaren och Saltsjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
