Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Krenov: Fri. Översättning: Calla Anrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
James Krenov:
FRI
Har jag inte varit här förut, tänkte Jim — så välbekant föreföll
honom allting. Tallarna, raka och höga, björkarna med sina fina
lemmar vridna om varandra, som alltid i fjället, sjöarna, bäckarna,
dofterna, ljuden — allt kände han igen. Och allt gav honom denna
känsla av ro, av lycka. Så hade det varit i Alaska. Så vid
Stillahavskusten borta i Amerikas nordväst. Så i Norge. Och nu i
Sverige. Och alltid denna känsla av frihet.
Detta var Härjedalen. Stigen han gick ledde mot norr upp över
en höjd på sluttningen av Axhögen. En kylig fallvind blåste från
snöregionerna. Men ändå värmde solen denna tidiga julimorgon
och Jim måste vila ett tag då och då för att svalka sig.
Där satt han nu på en sten och såg söderut, sökte med blicken
upp sjön, som han brutit upp ifrån i morse. Långt borta kunde han
se en blå fläck, men han kunde inte längre urskilja den lilla plätt
på dess västra strand, där han hade haft sin lägerplats. I fyra dagar
hade han bott där i sitt tält. Inte långt därifrån låg fäboden, där
Folke Widinghoff, den unge målaren, höll till. De hade träffats på
stigen från Bruksvallarna och blivit goda vänner. Folke brukade
komma över om kvällarna och de fiskade tillsammans i sjön eller
i den lilla bäcken, som högljutt porlade ut ur sjön bredvid Jims
lägerplats.
Sen lagade de sin mat på elden och satt och såg ut över sjön
medan skymningen sakta föll. En ripa kunde locka inne bland
björkarna och en gång hörde de lommens gälla, genomträngande rop
över vattnet. De brukade inte säga många ord utan bara satt vid
elden till sent in på natten, då Folke gick upp till fäboden.
På femte dagen bestämde sig Jim för att gå vidare. Han hade
vandrat omkring på de kringliggande höjderna, följt bäcken ett
stycke och till och med gått upp till det övergivna lapplägret på
Axhögens södra sluttning. Nu ville han vidare. Fjällkammen i norr,
som stod kal och skarpskuren mot morgonhimlen, frestade honom
plötsligt. Jim visste, att bakom denna fjällkam stod en annan kam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
