Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James Krenov: Fri. Översättning: Calla Anrick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och så åter en, och åter en — alla lika och alla ändå så olika
varandra. Han hade markerat dem på sin fjällkarta på samma sätt
som han satt ett kryss för alla de sjöar, bäckar och stugor som
lockade honom.
Och så hade han sagt farväl till Folke, för den unge målaren ville
inte bryta upp ännu. De hade följts åt till passhöjden inte långt
från fäboden men där hade de skilts. Kanske skulle de mötas igen
nästa sommar. När Jim vänt sig om ett tag på stigen hade han
kunnat skönja sin vän, men bara som en liten prick på fjällryggen.
Och strax hade den smält samman med stenbumlingarna.
Jim axlade åter sin ryggsäck, tog fatt den björkstav han fått för
vana att använda, och gick vidare. Marken, som hittills varit som
en mjuk, grön matta att gå på, blev mindre mjuk, och den hårda
stengrunden kom fram. Klippblock sprängda av frosten under
vintrars oändliga följd, låg där de en gång hamnat efter ett
sten-skred i tidernas gryning.
Han gick över höjdryggen på Axhögens sluttning och vandrade
så vidare i tre timmar, från kulle till kulle, över ett hav av sten och
mossa. Han hade vinden emot sig och middagssolen i ryggen och
gick nästan rakt mot norr.
När han stannade för att vila tog han av ryggsäcken och
plockade fram en bit mesost, lite tunnbröd och en chokladkaka. De
många sjöarna nere i dalen såg ut som små vattenpölar och i
nordväst reste sig hjässorna på Helags mörka ur sin mantel av snö,
skiftande från gnistrande vitt till grått och blått där skuggorna föll
långa.
Så bar det nedåt mot en trång dal och genom en dunge av
björkar. Plötsligt fann Jim sig stående vid stranden av en bäck, som i
forsar och fall störtade fram mellan klipporna. Han tog
kompassriktningen och förmodade, att den bro, som stod utsatt på
Fjällkartan, skulle finnas här någonstans i närheten. Hela
eftermiddagen hade han haft en känsla av att hålla för mycket till vänster, åt
nordväst, och beslöt nu att följa bäckens lopp österut för att hitta
bron. Att han gissat rätt visade sig redan inom några få minuter, då
han kom till en liten öppen plats. Vid stranden av bäcken låg en
fäbod med fyra torvtäckta stugor och över det strida vattnet var en
planka lagd att gå på. Jim stannade och betraktade denna fridfulla
plats. Det var bara vattnets brus som hördes, annars var allt stilla.
Vandraren kände sig obeslutsam. Han var trött och fäboden såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
