Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dag Hammarskjöld: Norr om Sulitälma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norr om Sulitälma
vegetation, som spänner från stormhatt, Trollius och Pyrola till
Dryashedens hela register, med inslag av några av områdets
botaniska berömdheter. Åter uppe mitt för stugan håller man sig till en
början med fördel nära sjön. Vid den första större jokken från norr
är det dock tid att i nordvästlig till nordlig riktning tämligen brant
söka sig upp i fjället och lämna strandängarnas lustgård, där
Pinguicula alpinas blommor som oräkneliga vita nattflyn svävar
över tuvorna och Saxifragaarternas mångfald sätter in sina starka
färgklickar. Siktar man rätt, kommer man då rätt högt uppe i
fjället fram till en första jökelbäck, som lätt korsas på kraftiga
snöbryggor. Man kan följa denna jokk och når i så fall jökeln i dess
östra del vid slutet av en kraftig blockmorän, som i sydvästlig
riktning avgränsar jökeln ända ned till dess lägsta tunga mot
Sårjås-jaure. När man rundar moränens nordspets, stöter man vid
isranden på en sjö, som med sina talrika parallella moränvallar och
gruspyramider mellan smågölarna måste ge en miniatyrbild av hur
dödislandskapen växte fram i de områden, där inlandsisens rester
smälte ner.
På vilken punkt man än når jökelranden, står man närmast inför
uppgiften att ta sig upp på dess väst-östliga höjdsträckning. Detta
sker lämpligen med sikte på passet mellan den från stugan synliga
kammen — av Westman kallad Ålmallotjåkko — och de
nuna-takk-liknande klippor, som något längre åt öster bryter den rena
horisontlinjen av is. Det är fråga om en helt sensationsfri
traverse-ring av omkring tre, kanske fyra kilometer. Stigningen torde ligga
mellan 200 och 300 meter. Av våra erfarenheter vid stark
avsmältning att döma är jökeln fri från brunnar och egentliga sprickor. Men
nog kan den vara blöt och tunggången! Man har en stark känsla av
att isskållan under senare tid uttunnats kraftigt, men en riktig jökel
är det i alla fall, som alltjämt redan i sin södra del — den enda vi
lärde känna — vtmässigt kan ta upp tävlan med de flesta av våra
andra glaciärer.
Uppe vid passet på jökelns höjdsträckning gör man två
upptäckter. Det som nedifrån tedde sig som nunatakker är topparna på en
snö- och isfri sluttning ner mot Skagmadalen under Blåmannsisen i
Norge. Och generalstabskartans högsta punkt på jökeln — 1 664 —
är inte den kam, som i verkligheten kröner denna. Problemen
löses, när man från passet i sydlig riktning, tämligen brant — den
som vill kan skaffa sig litet klättring — tagit sig upp på
Ålmallotjåkko. På den högsta punkten står riksröset 240 A, en dryg kilome-
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
