Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Nationalförsamlingens fortsatta arbete. Mirabeau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SN a
Javangter RA ts
hn scale a BA sEA RES
= aga kr er rann
AS - Ar
AT TAN HIT SRA NU SEAT BERIT MNNLIT 2A RE
pA AR ör ara
EO SE men ag
Lt as TKR BETT
SSE
EPA
FRAS ÖR ERKSELL
NE AE TNT TANIA ANRAETN RA SSI NA
26 DEN STORA FRANSKA RRVOLUTIONEN.
höllos. Man lämnade åsido de för tillfället allra viktigaste
uppgifterna: ordnandet af finanserna och lindrandet af
nöden. De aktningsvärda försök den enskilda offervillig-
heten gjorde att bringa hjälp förslogo ej. Hungersnöden
var sedan gammalt kronisk i Frankrike. Några före-
gående års missväxt hade förvärrat den, upproren våren
och sommaren 1789 förstörde grödan och hindrade inbärg-
ningen. Den allmänna osäkerheten omöjliggjorde ordnad
tillförsel och lade band på företagsamheten. Man svalt
öfver allt i Frankrike och mest i Paris. Hungern föder
misstro och förtviflan. Krampanfallen infunno sig. Man ansåg
allmänt att det var hofvets och aristokratiens stämplingar
och förräderi, som hindrade frihetens välsignelser att
komma folket till godo. Hofvet och militären i Versailles
ansågos vara farliga för nationalförsamlingens fria beslutan-
derätt. De hungrande skarorna med kvinnorna 1 spetsen
drogo ut till Versailles och tvungo konungen att återvända
tll Paris. Det var i början på oktober. Nationalförsam-
lingen följde honom inom kort.
Från denna tilldragelse kan man räkna en i många
afseenden ny afdelning af revolutionens historia. Naticnal-
församlingen hade liksom konungen fått en herre i hufvud-
stadens folkrörelser. Och det var just ej de ordentlige
och arbetssamme som deltogo i dessa folkrörelser och ej
de bäste och samvetsgrannaste som blefvo dessa rörelsers
ledare och herrar. Svårigheterna i nationalförsamlingens
ställning blefvo allt större. De parisiska folkmassorna
ville "öfvervaka’ representanternas trohet, ett öfvervakande
som gjorde betänkliga ingrepp i deras frihet. Och hjälpte
det ej med att folket på läktarna gåfvo sin maning till-
känna, så sände man deputationer, som förkunnade folkets
vilja, och i värsta fall bådades de lösa arbetarskarorna upp
för att genom sin talrikhet framtvinga lydnad.
Emellertid fortsatte församlingen sitt arbete på för-
fattningens organiserande. Och bland dess medlemmar
framstod nu en man, som tycktes äga förutsättningarna
för att kunna föra detta arbete till ett lyckligt slut. Det
var franska revolutionens störste statsman. Det var
Gabriel Honoré de Mirabeau (mirabå).
x Ga
se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
