Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 STOCKHOLMSTRAKTENS GEOLOGI.
ocli ur flera synpunkter för denna varit af stor betydelse. Denna ås
är därjämte just inom och i närheten af Stockholm utbildad på ett sätt,
som är ägnadt att i flera afseenden kasta nytt ljus öfver det svåra problemet
om sättet för rullstensåsarnas uppkomst.
Sedan flera olika äldre försök att förklara dessa synnerligen märkliga
bildningar blifvit öfvergifna såsom bevisligen oriktiga, hafva många geologer
omfattat det senast framställda och antaga, att åsarna bildats i hvalf under
det af sm ältande istäcket af de därstädes framströmmande smältvattensälfvarna.
Emellertid synas förhållandena vid Stockholm visa, att äfven denna teori ej
är den rätta, då det är påtagligt, att härvarande ås ingalunda till liela eller
någon nämnvärd del af sin längd kan hafva bildats under isen. Såsom bild
1 å sidan 4 utvisar, ligga nämligen de skilda gruskullar, som tillsammans bilda
Stockholmsåsen, icke på ett sådant sätt i följd efter hvarandra, att de
kunnat bildas i ett och samma ishvalf. Många af kullarna sluta i stället vid
sidan ocli ett stycke förbi den punkt, där nästa kulle börjar. Deras inre
byggnad visar dock, att de ej efteråt af isen blifvit förskjutna, utan redan
vid sin aflagring erhållit detta läge. Dessa omständigheter, jämförda med
förhållanden i andra delar af landet, synas tyda därpå, att åsarnas material
visserligen framforslats och afrundats af de genom isens bottenhvalf under
starkt tryck frampressade älfvarna, men att så godt som ingenting af detta
material kunnat afsättas, förrän älfven i närheten af själfva isranden
uppnått livalfvets mynning och den plötsligt minskade strömstyrkan ej längre
förmådde medföra gruset, utan tillät detsamma att sjunka. Som istäckets
mäktighet alltid starkt aftager fram emot isranden, är det antagligt, att
särskildt de bredare hvalfven närmast isälfvarnas mynning ofta nog
instörtat, så att älfven utmynnade i en kort öppen kanal eller isvik med
tvärbranta sidor.
Såsom studiet af de forntida hafslagrens utbredning visat, låg nämligen
Stockholmstrakten vid den tid, då istäcket bortsmälte, inemot 120 m. under
hafsytan. Isälfvarna utmynnade således i hafvet, och att detta i liög grad
gynnade uppkomsten af mäktiga åsaflagringar antydes däraf, att de
ansenligaste rullstensåsarna förekomma just i sådana trakter, som vid tiden för
deras bildning legat under hafsytan. Sålunda äro Mälaredalens åsar utan
tvifvel de bäst utbildade af alla, som öfver hufvud påträffats.
Enligt liär framställda uppfattning hafva därför åskullarna i
Stockholmstrakten blifvit afsatta den ena efter den andra såsom ett slags
deltabildningar på hafsbottnen ocli omedelbart innanför isranden, antingen under
den vidgade mynningen af åsälfvens ishvalf eller inom den isvik, som
ersatte dess yttersta parti. Här afsattes materialet i den mån älfvens vatten
fick friare utrymme ocli strömstyrkan aftog, så att innerst aflagrades så att
säga ett centrum af stora rullstenar ocli groft grus samt längre utåt allt
finare ocli mera sandigt material. Det allra finaste stoftet ocli slammet åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
