Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
STOCKHOLMSTRAKTENS HYDROGRAFI. 38
ocli f en annan del af de stora fjärdarna, norra delen, dit nämligen vattnet
trängt via Norrström, vidare bäckenet II samt af bäckenet I till
Arsta-vikens inlopp, slutligen ock denna vik. Kurvorna angifva öfre gränsen
för vatten af den salthalt, som betecknas af vidstående siffror. Salthalten
uttryckes härvid i gram pr liter vatten (»pro mille»).
Man ser af fig. a, huru uppsjövatten underifrån ocli österifrån
alltmer förtränger sötvattnet, utan att dock förmå att på ytan i Mälaren
uppbringa salthalten ens tillnärmelsevis till den i Saltsjön befintliga. De närmast
Stockholm belägna bäckenen äro på djupet fyllda af saltvatten. I de stora
fjärdarna är inverkan af uppsjön föga skönjbar, om man undantar södra delen
af Södra Björkfjärden, dit med all sannolikhet saltvatten ur Södertelje kanal
inströmmat.
Genom att taga i betraktande en profil, som icke berör Norrström, kan
man lättare följa lagringen inom själfva Mälaren. Fig. b visar det
sannolika tillståndet i de där angifna bäckenen vid samma tid som det å fig. a
angifna. På sin väg åt nordväst har vattnet att passera icke mindre än tre
bäcken (I, II och norra delen af III) väl skilda genom bottentrösklar.
Saltvattnets fördelning är synnerligen typisk. Men att det kräfves en verkligt
intensiv uppsjö för att åstadkomma denna effekt visas genom jämförelse
med fig. J] angifvande tillståndet i oktober 1874. Då spordes knappast
någon verkan af uppsjön i bäckenet II; ännu mindre i III. Perioder för
saltvattnets aflägsnande ur Mälaren synas bäst å fig. c, d och e, hvilka
hänföra sig till undersökningar, utförda i maj 1888. Isen kvarlåg detta år
ovanligt länge. Ännu den 26f^ låg isen stark väster om Lilla Essingen; den
7/5 måste den för proftagningen forceras å Löfstafjärden. Först mellan den
v5 och 16/s rensade en storm Mälaren från is. Genom samma storm
omblandades ock kraftigt de öfre vattenlagren.
Undersökningarna från 7/s 0(-’h I6/s lämna i själfva verket det bästa
material för iakttagande af vindens verkan på en vattenyta. Då vinden rör
sig längs denna, medsopar den ytvatten i sin egen riktning. En ytström
följer häraf. Men såsom vi förut sett, måste en dylik framkalla
reaktions-ström i ett djupare liggande vattenlager. Resultatet af det hela är en
cirkulation, som kan sträcka sig djupare eller grundare, beroende af vindens
styrka, längden af dess väg öfver vattenytan, sjöns djup — ocli som vi senare
skola finna — vattnets olika salthalt vid olika djup, o. s. v. I ofvan anförda
exempel sträckte sig vindens verkan nedom 15 meter, men aftog mellan 15
och 20 meter hastigt. Detta bevisas däraf, att till nämnda djup hade
ytlagret, som, under det sjön var isbelagd, ägde en salthalt af 0,i gram pr
liter till ett djup mellan 5 och 10 m. och af 0,5 gr. redan vid 10 m., nu
erhållit en likformig salthalt (0,2 7), medan salthalten 0,5 återfinnes först
mellan 20 och 25 m. Lagren voro nu ej heller längre horisontala i
hela bäckenet II, utan »0,5-kurvan» lutade ganska betydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
