Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
hvaraf lämningar mångenstädes anträffas i närheten af Mälarens och
Saltsjöns stränder, ehuru osäkerheten mot inhemska fienders öfverfall nog
kunnat gifva anledning till dylika befästningsverk så väl förr som senare. Bland
dylika borgruiner i Stockholmstrakten förtjänar att i främsta rummet nämnas
den förut omtalade på Björköns högsta punkt, där vi ännu se en hög vall
med spår af trenne portöppningar kröna bergets från landsidan tillgängliga
sluttningar. Inom denna vall reser sig, synligt vida omkring,
Ansgarii-monumentet, som 1834 upprestes för att hugfästa det tusenåriga minnet af
kristendomens första förkunnande i Sverige. Vidare märkes en borg med
lämningar af dubbla vallar vid Tullingesjön, tvenne på branta berg vid sjön
Orlången öster om Huddinge ocli en tämligen väl bibehållen på ett liögt
berg vid norra stranden af den lilla, ensliga och sällan besökta Stensjön
söder om Tyresö.
Andra minnen af finnars ocli slavers infall bevaras af folktraditionen,
och ehuru de tilldragelser, hvarom denna talar, ej hålla streck inför den
historiska kritiken, så få de väl anses vittna om att de en gång lifligt
upprört folkets sinnen. Så förmäles, att den lilla ön Estbröte i Mälaren skall
hafva fått sitt namn däraf, att en estnisk röfvareskaras plundringståg där
blifvit brutet, och den allbekanta sägnen om huru en flyende konung räddat
sig genom ett djärft språng till liäst från Kungshatts lodräta klippbrant kar
också blifvit förlagd till ett estniskt infall. Öns toppformiga utseende ger
dock en vida antagligare förklaring till namnet än folksagan. Om alltså
slutorden i Nicanders dikt, att »svearnes konung ej gripes så lätt», ej
däraf vinner någon, för öfrigt obehöflig, bekräftelse, så säges där fortfarande
med rätt, att
På klippan ses hatten i viken sig spegla,
Och alla, som än uppå Mälaren segla,
De hälsa Kungshatt–—
ty mälarebon, som första gången färdas här förbi, skall lyfta på mössan för
hatten på stången, hvilken först skall hafva blifvit uppsatt på Gustaf II
Adolfs tid, men naturligtvis sedan dess många gånger förnyats.1
Osäkerheten i kusttrakterna har antagligen förmått en del af
befolkningen att draga sig tillbaka därifrån, och Roslagen spelar ingen framstående
roll i medeltidens historia. Att konungen på sin Eriksgata ej passerade
genom Roden tyder så väl på landskapets ringare anseende som därpå, att
ingen mera befaren landsväg ledde därigenom från Uppland till
Södermanland. Kustlandets betydelse för det öfriga landet berodde egentligen af den
plats, som däråt blifvit anvisad i rikets försvarsväsen. Vi hafva minnen
1 Bibliotekarien L. Bygdén har gifvit en sinnrik, om också ej fullt öfvertygande
förklaring af folksägnens upphof. Därunder skall enligt lians mening dölja sig det
omdiktade och till annan plats lokaliserade minnet af Sten Stures i rimkrönikan skildrade
räddning genom ett språng i vattnet, då han år 1497 på vindbryggan öfver Norrström
hårdt ansattes af kung Hans’ folk. Se Nordisk tidskrift 1893.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
