Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331 STOCKHOLMS OMGIFNINGAR.
Landsvägarna voro i Sverige under medeltiden af underordnad
betydelse i jämförelse med sjölederna. I allmänhet voro de ej farbara för
hjuldon, utan endast ridvägar, och så torde äfven hafva varit fallet i
Stockholms närhet.
Från staden ledde i äldre tider väsentligen blott trenne hufvudvägar
till landets öfriga delar. Den norra vägen gick väster om Brunkebergsåsen
och delade sig snart i tvenne, den ena åt Uppsala, den andra åt Almarestäk,
där en färja fanns ocli hvarifrån man fortsatte till Enköping och Västerås.
Då Klara kloster anlades år 1286, befallde konung Magnus Ladulås, på
det att klostrets ägor ej skulle lida men, att den gamla vägen skulle läggas
öfver åsen, hvarmed väl får förstås att vägen, som förr gått närmare
sjöstranden åt Karlbergshållet, nu fick sin nya riktning uppför den nuvarande
Kungsbacken ocli utefter Norrtullsgatans sträckning. Den andra
hufvud-vägen norr ut, Roslagsvägen, gick fordom ej såsom nu ut vid Roslagstull,
utan vid gamla Ladugårdsgrinden invid Humlegården. Härifrån ledde vägen
förbi Uggleviken och sammanföll först ett stycke bortom Kräftriket med
den nuvarande vägen till Stocksund, där också torde ha funnits en färja.
Först på 1690-talet anlades vägen förbi Ingemarshof genom Roslagstull.
Söder ut ledde egentligen blott en väg, nämligen öfver det smala näset viel
Skanstull, hvilken väg ett stycke längre bort delade sig, dels åt Dalarö,
dels åt Södertelje. Beskaffenheten af äldre tiders landsvägar får en bjärt
belysning genom ett bref af Karl IX af den 28 april 1604, som förmäler,
att vägen till Telje, alltså hufvudkommunikationsleden mellan hufvudstaden
och landets sydliga delar, clå var så förfallen, att man icke vidare kunde där
framkomma med vagn, hvarför bönderna i Stockholm omgifvande socknar,
ända bort på Svartsjölandet ocli Lidingön, anbefalldes att hjälpa till att få
vägen väl pyntad ocli på nytt uppröjd både med broar och annat.
När en så viktig stråkväg kunnat ge anledning till dylika klagomål,
så kan man taga för gifvet, att de mindre vägarna i Stockholmstrakten väl
närmast voro att likna vid vanliga gångstigar. I äldre tider funnos icke
heller några broar i stadens omgifningar. Tidigast torde Djurgården ha
blifvit förbunden genom bro med Ladugårdslandet vid nuvarande
laboratorium; under 1600-talet omtalas också en bro öfver Uggleviken; i öfrigt
hjälpte man sig med färjor. En sådan fanns vid Ropsten, där man ropade
på båt från Lidingön; en annan inrättades 1661 öfver Hornsund, samtidigt
med att väg upptogs till Fittja. Några år senare anlades här en bro,
hvarefter vägen genom Hornstull blef hufvudleden till de södra orterna.
Då vintern stängde sjötrafiken, blefvo vintervägarna på vattendragens
is de viktigaste kommunikationslederna. Norr ut begagnades en sådan väg
öfver Klarasjö mellan Blekholmen och Klaralandet, där namnet Vintervägen
på den korta gata, som leder från Gamla Kungsholmsbrogatan till Norra
bangården, ännu bär vittne om vägens forna sträckning. En annan vinter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
