Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De kommunala institutionernas utveckling av Henning Karlson - Nämnder och styrelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet och ordning samt i dessa avseenden, under iakttagande av de i gällande
författningar utstakade grunder för handhavande av fattigvården i riket, då
dessa voro på huvudstaden tillämpliga, vidtaga de åtgärder och meddela de
föreskrifter, som funnos lämpliga och av behovet påkallade.
Fattigvårdsförvaltningen under de följande årtiondena karakteriseras
emellertid av decentralisation och splittring, i det fattigvårdsnämnden endast i
obetydlig grad utgjorde centralpunkten i densamma. Som överstyrelse för
fattigvården utsåg den väl fattigvårdsstyrelserna, som tidigare valts av de olika
församlingarna själva samt, i likhet med vad förut varit fallet med stadsnämnden även
delegerade att i frågor om barnavård och uppfostringshjälp besluta med nämndens
rätt, varjämte från en under nämnden ställd »ordningsbyrå» remiss till
arbetsinrättning kunde lämnas av ledamot i nämnden. I den mån fattighusen upp-’
hörde att disponeras enbart av en församling (jfr nedan), tillsatte
fattigvårdsnämnden även . särskilda styrelser för dessa. ;
Tyngdpunkten i fattigvårdsförvaltningen låg emellertid allt fortfarande hos de
olika församlingarnas fattigvårdsstyrelser, som enligt nämndens för dem år
1864 utfärdade och 1871 och 1887 förnyade instruktion ägde att handhava »den
närmaste och omedelbara tillsynen å och vården om de fattiga inom
församlingen, hålla uppsikt och vård om församlingens fattighus samt förordna om
hjons intagning och utskrivning därifrån, allt i överensstämmelse med av
nämnden givna föreskrifter». Fattiga, som till följd av ålder, bräcklighet eller annan
fortfarande anledning voro i behov av ständig hjälp kunde av styrelserna
intagas å fattighus eller utackorderas, företrädesvis å landsbygden. Fåttiga, som
i följd av särskilda olycksfall, anhörigas frånfälle eller andra omständigheter
tillfälligtvis för någon tid voro i behov av hjälp, fingo hänvisas till stadens
försörjningsinrättningar. Behovets begränsning till kortare tid uteslöts i 1871
års instruktion. Åt barn kunde dels lämnas den uppfostringshjälp, som av
barnavårdsdelegerade bestämdes dels, om de voro i skolåldern, beklädnadshjälp.
År 1871 blevo styrelserna även bemyndigade att lämna begravningshjälp.
För det förberedande arbetet med prövning av understödsbehovet hos
hjälpsökande hade fattigvårdsstyrelsen att tillgå frivilliga ordningsmän och därjämte
från 1871 avlönade sådana. De senare, sju till antalet, tillkommo med anledning
av bestämmelserna i den år 1871 utfärdade fattigvårdsförordningen för riket, som
påbjöd att inom varje fattigvårdssamhälle skulle finnas behövligt antal
tillsyningsmän för varning av bettlare. Ordningsmannainstitutionen fungerade
emellertid icke till belåtenhet och utredning om dess omläggning gjordes men
ledde icke till något resultat, enär den under tiden tillkomna
rotemansinstitutionen (jfr nedan) gjorde ordnings- och tillsyningsmännen överflödiga. : Genom
sin ständiga beröring med den fattigare befolkningen hava rotemännen väl
till
— 52 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
