Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Snickarkrogen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatern, och om det äfven ansågs som en stor
heder att tillhöra denna konstinstitution med
sina lysande anor, så skola gudarna veta, att
icke var det något fett brödstycke. Ofta nog
kunde den tidens unga aktörer sakna
middagsslanten, oaktadt tiderna då voro sådana, att
man kunde intaga en god och passabel middag
för ett pris af tjugu eller tjugufyra skillingar —
men hvad hjälpte det, när intet mynt förekom
i kassan och krediten var stängd. Därför slet
man ofta en hund — och fick nöja sig med
ett bröd och litet mjölk, om man kunde
åstadkomma det.
Döm då om de ungas fröjd och
hänryckning, när en vacker vinterdag den då själf unga,
strålande och hjärtegoda guds ängeln Emelie
Högqvist inbjöd sina jämnåriga kamrater på
en slädfärd till »Snickarkrogen» för att där åka
kälkbacke. De inbjudna voro, förutom jag, lilla
Mina Fundin, Anna Ström, den vackre och
kvicke tjufpojken Gustaf Sundberg och ännu
några andra ungdomar, hvilkas namn jag nu
icke erinrar mig. Det föll ingen in att vidare
reflektera öfver denna Emelie Högkvists
frikostighet. Hon var älskad af alla, bedårande
som hon var och med ett skimmer af en rent
af himmelsk godhet, som låg utbredt öfver hela
hennes väsen. Själf var hon strålande glad,
när hon, insvept i sin eleganta, skinnfodrade
pelis, i första släden vid sidan af Gustaf
Sundberg ilade fram öfver gatorna. Vi andra följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
