Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - UR DAGBOKEN - Gamle Sven Klinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gubben log i det han satte sig vid det stora
fällbordet.
»Ja, vet ni, kära gossar, det är just inte
mycket att berätta! — Man har mycket roligare
af att läsa därom i historieböcker. En gammal
knekt vet ej af de stora händelserna, han får
bara marschera och slita en hund, samt gå dit
befälet pekar. Men mycket får han nog se och
höra och kan i sin enfald då och då skapa sig
en egen mening. Vi märkte snart att Karl Johan
ville skona sina svenskar och därför höll han
sig mest i reserven, där det osade mindre hett.
Men ibland måste vi med i leken och då kunde
man få se att svenskarne icke vansläktats från
forna dagar. Både vid Dennewitz och Leipzig
var jag i elden, och när vi ändtligen stormade
staden tog en kanonkula bort mitt ena ben och
där låg jag arm och förolyckad på slagfältet,
tänkande på hvad det skulle bli af mig stackars
krympling. Jag önskade att få dö, men Gud ville
det icke, jag togs upp och fördes till lasarettet
och till sist fördes jag hem och fick mitt träben
på kronans bekostnad, mitt riktiga ben hade
jag tillsammans med så många andras lämnat
på den tyska jorden. Så blef jag afskrifven af
rullorna, och till sist fick jag min pension, åtta
riksdaler banko om året, samt min medalj. Men
icke ersätter det just mitt gamla starka ben.
Hm! ja inte är det lönt klaga, och människorna
ha varit goda mot mig — så Gud fröjde alla!
Många stora och stolta herrar har jag sett i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
