Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
uteblifvit. De gamla ärbara svenskmanmasedernmas för-
skämning, ett ogräs som såddes under tyska kriget, gick
upp i brodd i det falska solskimmer, sonv utstrålade från
Christinas flärdfulla hof och sedan för alltid rotfästades
hos nationen, väckte rättvisligen Stjernhjelms förtrytelse,
Skalden, såsom en man från de gamla dagar, anade det
förderf, som skulle maskfräta fosterlandets sedliga kärna
och. han (skalden, Stjernhjelm eller en annan) fattade
lyran och sjöng Tidens Seder. Alla tidens fulaste sidor
och olater framställas skoningslöst och troget för samtid
och efterverld i detta panorama. Såsom Satir är detta
stycke af ofvannämnde anledning ej fullt lyckadt, Satiren
är ett vägsamt .skaldeslag. Mer än en har strandat der.
Antingen fräter en saltpetersyrlig bitterhet sönder poesi-
en, eller fryser poesien bort genom en allvarsam och
kall reflexions isflägtar, eller blir naturimitation allt för
hvardaglig och går så i detalj, att hvar och en af oss
vore färdig att säga med Agiselaus: ”Jag har hört näkterga-
len sjelf,” Man ser allt hellre in natura. - Denna när
ra anslutning till naturen, denna naturimitation, är på
en gång Stjernhjelms högsta förtjenst och hans fel, om
man så får kalla en mindre grad af skönhet. Det är
hans förtjenst, så vida han är åskådlig och detta mera,
än de flesta svenska skalder under alla tider. Få ega
förmåga att med så förvillande natursanning ge oss verk-
ligheten åter i diktem, Hvarje hans tanke och känsla
antog en fullt motsviarig gestalt och en form på sitt
egna vis, gestaltade gig nära nog till typer. — Ian står
för evärdliga tider i motsats mot en mängd nyare skal-
der, särdeles lyriska, som så gerna frossa i subjectivi-
tetens etherverld, både till medömkan och löje. Man
väntar sig ej i poesien en sönderdelning af känslor och
reflexioner, lika litet som man väntar sig endast mono-
tona , evigt oförmedlade relationer mellan ett jag och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
