Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagliga rörelsens fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6
det sättet, att månen, som i likhet med jorden är i sig sjelf
mörk och lånar sitt ljus af solen, understundom ställer sig
i rät linie med solen och jorden och dervid ingår i den skugga,
som den senare kastar bakom sig. Månskifvan är då att
betrakta som en skärm, som uppfångar denna skugga.
Jordens egen form är bestämmande för hennes skuggas form,
och, emedan den senare vid månförmörkelser visar sig öfveralt
cirkelformigt böjd, måste jorden vara klotformig. Vid dessa
tillfällen kan således månens skifva betraktas som en spegel,
som uppfångar en bild af jorden. Detta bevis för vår jords
klotform, hvilket redan Aristoteles framstälde, är det mest
påtagliga af alla och erbjuder dessutom den fördelen att vid
vissa tillfällen äfven frågan om jordens läge i verldsrymden
blir belyst. Ty ibland synes vid månförmörkelse en viss del,
ibland en annan del af jorden afteckna sig mot månen,
således äfven ibland den del af jordklotet, som vi kalla den
undre delen. Hade jorden ett underlag att hvila på, så borde
detsamma då synas kasta sin skugga på månen. För öfrigt —
om jorden behöfver ett underlag att hvila på, så behöfver
detta i sin tur äfven ett sådant — och äfven detta i sin
ordning ett o. s. v. Antagandet af ett underlag vore
derför i intet hänseende tillfredsställande.
Såsom bevisande för klotformen framställes ofta äfven
det bekanta förhållandet, att af ett fartyg, som försvinner
bakom hafshorisonten, de nedre delarna bortskymmas först
och masttopparna sist. Deraf framgår, att hafvets yta ej
är plan, utan kullrig. Då för öfrigt denna kullrighet finnes
öfverallt, bör jorden vara åtminstone tillnärmelsevis klotformig.
Tyngdkraften bestämmer den riktning vi kalla nedåt.
På olika ställen af jorden måste derför denna riktning vara
olika, ty tyngdkraften är öfverallt riktad mot jordens
medelpunkt. Det fins således i verldsrymden ingen viss riktning,
som företrädesvis kan kallas »nedåt», ty denna benämning
kan alt efter olika boningsorter tillkomma olika riktningar.
Att den riktning, som vi kalla nedåt, af andra kallas uppåt
och tvärtom, inses lätt af några enkla företeelser på
himlahvalfvet. Ett par exempel derå må här anföras.
Vintertiden om kvällarna synes i våra trakter stjernbilden Orion,
som lätt igenkännes af de 3 stjernorna i bältet och de 4
kring dem i oregelbunden fyrsiding sittande. Kring dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
