Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagliga rörelsens fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9
öfver vår horisont. Ett plan, som vidrör jorden i punkten
p, som är vår boningsort, är vår horisont. Men härvid
måste erinras om, att jorden kan sägas vara oändligt liten
i förhållande till stjernornas afstånd, d. v. s. här till
stjernhimmelens radie. För att jorden i vår teckning skall bli
synlig ha vi således nödgats rita henne oproportionerligt stor.
Hon bör derför tänkas sammankrympa till sådan litenhet,
att hon utgör blott sjelfva medelpunkten i figuren. Vår
horisont blir då den genom denna medelpunkt lagda storcirkeln
SVNO. Den öfre, ljusa delen af himmelen är för oss synlig,
den undre, mörkare, osynlig.
Om vi för ett ögonblick antaga såsom gifvet, att jorden
rör sig ett hvarf kring sin axel under ett dygn, så är det
lätt att föreställa sig beskaffenheten af himmelens skenbara
rörelse. Omvändt bör det äfven förhålla sig så, att om
himmelen verkligen visar sig hvälfva kring jorden på just samma
sätt, så bör äfven detta vara ett bland de bevis, som kunna
framställas för jordens axelrullning.
Då jorden vänder sig kring axeln np på det sättet, att
hvarje punkt på hennes yta har en rörelse från vester mot
öster, så måste himlahvalfvet synas vända sig kring samma
axels förlängning, men i motsatt led. Punkten Np är således
himmelens nordpol och Sp dess sydpol. Linien mellan dessa
punkter är himmelens axel, kring hvilken hela himlahvalfvet
tyckes vrida sig ett hvarf på ett dygn i riktningen från
öster till vester. Planet EVQO, som utgör en utvidgning
af jordens ekvator, kallas himmelens ekvator. Stjernorna måste
uppenbarligen synas röra sig i cirklar, som äro parallela med
denna ekvator och som således hafva sin medelpunkt på
himmelens axel. Himmelens norra pol Np synes åt norr på
ganska stor höjd öfver horisonten. Punkten Z, som är
lodrätt öfver våra hufvud, kallas zenit och den motsatta punkten
F, som är under våra fötter och ej synlig, kallas nadir.
Den storcirkel NNpZS, som går öfver himlahvalfvet
genom polen och zenit och derför äfven rätt i norr och söder,
är meridianen. Denna skär horisonten i punkterna N och S,
hvilka beteckna norr och söder. Vinkelrätt mot dessa i
horisonten ligga punkterna V och O, som naturligtvis beteckna
vester och öster. Punkter eller stjernor, som äro belägna
på olika afstånd från himmelens poler, få tydligen olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
