Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till slörsfa Jelen äro, sådana de borde
vara, och sådana som några redan blifvit.
Men beskrifningen om de oförbättrade
fängelserna inträffar på de flesta Svenska och
i allmänhet på hela systemet af de
Europeiska, som npstått under barbariets och
torturens tidehvarf, då man trodde, att
brottslingen, ja till och med den anklagade,
icke kunde halva anspråk på mänsklig
behandling. Det gamla fängelseverket håller
sig ännu uppe med de gamla lagarna. Att
tillse, det lången icke undkommer och icke
genast dör af elände, är den enda pligt
man tror sig hafva mot honom.
Det första , som förf. till förevarande
arbete således ansett sig böra göra, är alt
stadga en motsatt öfvertygelse häruti. Han
har uti sin väl skrifna inledning bevisat, att
staten äger försäkra sig om en anklagads
person, inen icke plåga honom genom
fängelsets hårdhet. ”En menniska kon
und-”vika straff för brott, derigenom att hon
”undviker all brottslighet; men ingen är
”säker för falsk anklagelse. Att döma den,
”som är blott misstänkt, till något mer än
”enkelt fäng6ligt förvar, är att låta lians
”straff begynna, medan lians brott ännu
’’är ovisst.” Han bevisar, alt don-
häktade bör behandlas med den största möjliga
mildhet, ty frihetens förlust före
undersökningen är redan ett lidande, som bör
göras så lätt som möjligt, genom hvarje
skälig och med lians säkra förvar förenlig
skonsamhet
Vi hafva annat att tänka på än att
sörja för brottslingars vällefnad; de hafva
afsagt sig statens skydd, då de brutit mot
statens lagar; vår pligt är blott att ulöda
dessa odjur o. s. v. Så tänker vanligen den
korttänkte och tnaklige, då lian lått sig
updraget att vaka öfver allmänna
säkerheten. Om fången kastas i ett hål, där
ingen ingång för sol och luft bereder honom
en ny möjlighet atl fly; om bon, såsom elt
oskäligt djur, belägges med kedjor och
fastlåses, så att han icke kan värja sig för en
ögonblicklig åkomma eller upfylla naturens
behof; om lian, med ett ord, underkastas
de grufligaste, de mest förnedrande plågor,
på det möjligheten för honom alt
uudkom-ma skall minskas; så tror man sig blott
hafva gjort, hvad man har riitt att göra och
hvad nöden kräfver. Man besinnar icke,
atl den blott anklagade ännu icke förlorat
en enda af sina medborgerliga rättigheter,
och atl sjelfve den öfverbeviste brottslingen
står under lagens skydd, att det minsta
onda, som tillfogas honom, emot eller
utöf-ver hvad den tillämpade lagen föreskrilvit
att han skall lida, är en våldsverkan, så
mycket hårdare och nedrigare, som han är
beröfvad möjligheten af försvar.
Efter en enkel och öfverlygande ut—
vickling af dessa sanningar, kommer förf.
till beskrifningen om Englands fängelser.
Denna beskrifning är ryslig och uprör vårt
blod; vi kunna ej begripa, huru så mycket
fordärf och elände kan finnas i ett land,
som länge skrutit öfver sin uplysning, sina
lagars oväldiga handhafvande, sin
yttrandefrihet och sin goda representation. Vi
förvånas till och med, att bland ett
civilise-radt folk kan finnas ett sådant barbari. Vår
förvåning skulle kunna få ett närbelägnare
föremål, om vi kände fängelsernas tillstånd
i vårt eget land. Detta våga vi öppet säga.
Vi hafva ju genom offentliga handlingar,
genom vittnens utsagor, kommit i tilliälle
att känna en god del (och ana det öfriga)
al den inre hushållningen i våra fängelser.
Vi hafva ju fått höra berättas om anklagade
_ och slutligen oskyldiga befunna _
medborgare, som flera dagar å rad varit
fast-låsta bredvid ett otömdt afträdeskärl, som
blifvit piskade, så att de, äfven om de icke
varit hindrade af det ohyggliga fängslings-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
