Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att allmänheten, som ej äger tillgång
till Statsrådets protokoller, icke kan känna,
huruvida Statsrådets ledamöter reserverat
sig mot Konungens beslut, är alltför sannt.
Men häraf draga vi ej samma slutlöljd, som
Granskaren, att lagen skufle deri velat
lägga något hinder för granskningsratten öfver
Konungens i Statsrådet fattade beslut. Vi
sluta tvertom: om lagen hade velat
förbjuda granskningen af sjelfva besluten; så
hade lagen alldeles icke beliöft
förbjuda.kän-nedomen af protokollerna öfver dessa
beslut __ annan sak är det i sådana fall, der
besluten sjelfva icke komma till
allmänhetens kunskap och ej kunna granskas; kvaraf
naturligen följer, att protokollerna öfver
dessa beslut ej, behöft vara offentliga.
Men då lagen ovilkorligen måst sörja
för Majestätets okränkbarhet, och den
likväl velat, att Konungen skulle kunna
regera annorlunda Un Statsrådet tillstyrker,,
fatta sina beslut, tvertemot dess kraftiga,
föreställningar; har lagen ej ägt annan
utväg, än att för folkets blick dölja alla
dessa föreställningar. Det var nödvändigt,
alt den lag, som tillät oss att om
regeringens; steg, liksom, om. all ting annat, saga
allt, hvad som består med sanning, äfven
tillät oss, betrakta dessa beslut såsom
fattade efter.Statsrådets tillstyrkan.. Lagen
fruktade härvid icke den orättvisa mot
Statsr-rådet,. som Granskaren fruktar. Ty Ingens
anda är,, att ett Statsråd aldrig må kunna
existera, som icke. äger Konungens
förtroende och på hv.ars underdåniga
föreställningar och tillstyrkanden Kongl. Maj; t icke
finner nödigt att hufva afseende. Om
leda-mölerne i ett sådant Statsråd det oaktadt
älska sina platser högre än sin öfverlygelse;
si böra de icke finna sig förolämpade af
att bära skulden för sin Konungs beslut.
Göra de annorlunda; känna de vigten af
»ia stora, bestämmelse; lefya de ej lor sig
• L .
sjelfva, utan för sitt fädernesland och sin
pligt; då anstränga de sina krafter för att
vela, hvad de böra tillstyrka eller alråda
sin Konung; då slumra de icke, i förlitande
på andra eller på gamla vanor och
fördomar; Och när de genomtänkt fäderneslan*
dets angelägenheter och stadgat sin
öfver-tygelse; så känna de, antingen att denna
öfverlygelse måste vara sann, eller ock alt
de sjelfve ej fått skicklighet och förmåga
att vara Konungens Rådgifvare. Och som
de aldrig utan helig bäfvan kunna tänka pä
sitt dyra kall, det högsta i samhället,
hvar-på hvilar fäderneslandets väl eller ve; så
kunna de ock intet ögonblick fördraga den
tankan, att de antingen, med säker
öfver-tygelse om det rätta, ej- förmå genomdrifva
det, af brist på Monarkens förtroende, eller
ock skulle utau skicklighet innehafva
platser, der andra ined större förmåga bords
verka, och göra nytta.
Slutföl jcTeu är, att ingen värdig
ledamot i ett Statsråd kan qvarbiifva, så snart
han, i mål af någon vigt, ser besluten gä
emot sina kraftiga underdåniga
föreställningar. Deuna pligt, att alLlid med sin
underdåniga afskedsansökning beledsaga ea
föreställning, om den icke vinner alseende1,
har lagen velat underbjelpa genom tvånget
att tåla granskning, utan att kunna
rättfärdiga sig med framvisande af sin skiljaktiga
mening. Då lagen, af skäl, som vi
ej.forsla , icke velat antaga den allmänna
grundsatsen i monarkiska constitutioner, alt
konungen aldrig kan utfärda eti beslut,
stridande mot sina Ministrars mening, men blott
ombyta Ministrar, så ofta Han vill; hat
lagen åtminstone trott sig icke börä frälsa
Ministrarne från ansvarighet inför opinion
och allmän granskning, och sålunda genom
ett moraliskt motif sökt ålägga dem det
lyång att resignera, då de ej kunna fyHa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
