Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu ODQÖjligaré, att någon domare kunde
falla på den tanken,’ att ett slikt
uteblif-vande skulle vara af lika betydelse med en
förutgången pröfning af jäf. De jäf, som
kunna sägas hafya Jorut pr’åfvade varit,
måste nödvändigt hafva varit förut gjorde.
Allt mörker i denna del försvinner vid
jem-förelsen af båda de ofvan anförda §§. Om
lagen alltid finge vara sin egen tolk, och
om man såge den icke i stycke utan i helt,
skulle man ej träila hälften så mycken
forbistring, som den man nu dagligen
förnimmer hos högre och lägre Domstolar. Men
saken är, att man vill taga bouts rimés ur
lagen , och göra ifyllningen ur sitt eget
hufvud.
Med villigt erkännande af allt, livad
denna upsats innehåller, kan Rec. likväl
icke frångå den öfvertygelsen, att a5 § af
Intekningslagen skulle varit både klarare
och fullständigare, om hela den senare
hälften: ”der ej inteckning grundar sig” 8cc.
Varit utesluten. Rec. inser ej, huru en skulds
erkännande kan hindra pröfning af dess
giltighet, ehuru han inser, hvad verkan detta
erkännande kan vid pröfningen hafva. Och
när fråga är, huruvida en redan anställd
pröfning skall hindra en ny; så tycker Rec.
fråga icke vara om något sådant hinder från
ejelfva intekningen. Han förblifver således
tills vidare i den öfvertygelse, han yttrat,
att alla jäf mot en inteknad fordran borde
få pröfvas utan hinder af intekningen. Ty
efter hans begrepp säger det sig sjelft i ena
fallet, att jäfvens godkännande är annat än
deras pröfvande, och i det andra, att hvad
aom redan är dömdt, ej får å nyo uptagas,
hvilket således hvarken behöft särskildt
före-skrifvas eller bordt få namn af ett från
sjelfva intekningen upkoinmet hinder för
den i fråga varande pröfningen.
LAGFARENHET.
En sak, der Konungens Högsta
Domstol gifvit den största anledning till
anmärkning emot sig, har af oss blifvit allt hittills
sparad, ehuru säkert den vigtigaste bland
dem, hvari vi trott misstagen påkalla allmän
granskning. Denna sak ar ej ny för största
delen af våra läsare och kan visserligen
icke heller vara förgäten. Men vi hafva
ansett nödigt, att de Domare, hvilkas
förfarande vi gå att granska, dessförinnan vore
någorlunda kände. Ty saken är sådan, att
passionerna deraf lätteligen retas. Men
sedan man sett, huru föga ovanliga misstagen
äro uti enkla alldagliga frågor; bör man
hafva lärt att i vigtigare mål icke fordra
af de dömande en större ofelbarhet; och
ingen redlig själ skall frestas att belasta
deras samveten med en skuld, som kan
läggas endast på deras omdömen.
Frågan rörer en bland dessa
anklagelser, för hvilka våld och barbari stiftat
den från Sveriges lag förvisade regeln, att
heldre fälla än fria, misstänka brottslighet
på lösare grunder, än som i andra mål
antagas, och knappast blygas för det mest
uppenbara infiytande från den ena partens
makt och öfverlägsenhet. Frågan rörer, med
ett ord, ett så kalladt högmålsbrott, och ett
af den mest alarmerande art — om nemligen
förnuft och domare skola alarmeras af blotta
anklagelser och i inbillningen upmäta
brottsligheten, innan sjelfva gerningen , hvari den
skall finnas, blifvit undersökt. Om det
märkvärdiga kalaset i Wisby är frågan, der två
personer skulle hafva, genom/ tömande af
sina glas, angripit den regerande Dynastien
och förverkat lifvet, hvilket derföre
Konungens Högsta Domstol äfven dömde dem
att mista. De lefva , men lefva genom
Konungens nåd. Domareraakten har icke
skyddat dem.
Man fasar, att se oss röra vid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
