Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samvetet är ncli förblifver den yttersta
eon-trollcn, och fåfängt är alt vilja införa en kedja af
inspcctioner, där i en oändlig cirkel tle» ena posten
lurar på don andra, den ene vaktkuren är ett
iiscals-contor öfver den andra, till dess att ändtligcn
ingen mer tror bvarannan, under det alt ledsnaden,
afsmaken måste tilltaga, i upstigahde grad, hos
liVarje embetsman , ju mer han på sin högre plats,
känner sig omgifven af misstroendet. Ej blott
em-betsmännrns personer böra skonas. Manar
skyldig än större aktning åt platserna, ’’åt idéen af
hvad de föreställa’’. Anfall får ske, då det är högst
nödvändigt; men felen böra ej utropas på
torgen. Embetsinännen äro värnlöse, ty deras
värdighet tillåter dem ej ntt försvara sig. Opinionen
existerar ingenstädes om ej i England. Mängden
är viljolös och bestämmes oftast af ögonblicket,
talenten, öfvérlägsenhetcn. Tidningsskrifvarne, som
Utgifva sig för opinionens representanter, svan mot
de gamla staternas talare. Detta är redan cn
Ari-•tocrati. ”folket måste ledas — och hvarföre vill
man därvid ensamt utesluta dem, som redan sitta
vid rodret?” Om opinionen ock vore mängdens
1’öst, är den därföré samhällets högsta lag?
negeringen-bör väl lyssna till denna röst, i alla lik—
gililga lliflf y ja i olU oAtla«»« , -d.tr fn^* iiUra vtdor
iipkominn genom d<nnu eftergilvenbet. ”Men oin
del allmänna skriket fordrar en åtgärd, som sätter
fäderneslandet i fara, om det befaller en orättvisa,
cn kränkning af någon endas rätt’’; så bör det ej
efterkommas äfven om den allmänna önskan
fram-atällcs i den mest lagliga form, t. ex. genom
Hik-eens Ständer, ”Därföre är det i vår eonstitntion
ett vist stadgande, att Konungen äger sig
lörbe-liållet att bevilja eller afslå en sådan proposition”.
(Hurudan proposition? — De publicister, mot Ii
vilka Litt. Tid ii. vänder sig, då detta säges, hnfva
alltid yrkat nödvändigheten af Konungens veto och,
fiamlör allt, däraf att frågor , Som kunde leda till
orättvisa, till kränkning af enskildas rätt, skola höva
Lvurken under regering, eller representation , eller
folksskrik, nian under en oberoende doniaremagt.
Dessa publicisters liberalism tvekes Litt. Tidningen
alldeles icke begripa, såsom längie Iram skall
visas, vid skärskådande af nästan b varje förebråelse,
aoin nämnde tidning gör dem). Utan detta
stadgande skulle regeringen nödgas deltaga i partiernas
strider, ”ytterlighetens kastningar, hvilket är så
karak’eristikt för allt mSiigvälde” (och hvarföre de
libi rala icke v lja mångvalde), ”äfVctisom för våra
Riksdagar’’. Litt. Tidningen ”vet väl icke, om den
hiotsatta meningen är liberalitetens”, men tror det
följa af dt-u gi uudsatsen, aU ”Konungen är ulöf-
•’ J *
roren af folkets magt,” hvilket Litt. Tidn. tror
betyda detsamma, som att hau är ett verktyg, som
icke raisonnerar, ulan blott är ”stämpeln, soin
låter trycka sig på det redan färdiga decretet”. Litt.
Tidn. ”hatar” despotismen och dess ^atelhtregeiing,
men påstår, att ’’Jcn boredes, då stalens
angelägenheter skola afgöras pi torgel oeh då man genuin
ideligt kannstöpuiide gifver hvarjo skoflickure lust
att vara Ministerns censor”. K:t visst censorat
måste dork nu finnas, men det bör utöfvas af
Adelen, ”iiemligen de uplystaste o -b-ädlaste, som
icke endast hemtat sin bildning från jourualer och
tidningar, de dår blott kringsprida halfva idéer ,
hvilka Stcr blott till hälflcu af mingden förstås,”
Adeln skall vara ärftlig och äta sitt eget bröd.
Sådan är i korthet Litt. • ’Tidningens politik,
till stor del anförd med hans egna ord. Alt
formligen söka vederlägga dessa satser vore mindre
nödigt; de äro nog ofta vederlagda. Det är
besynnerligt, att ett filosofiskt parti, som företrädesvis
påslås vara historiskt, hemtat så liten ■
erfarenhet ur historien. Nästan alla dess satser låta
tämligen vackert. Man vill ieke depotism, man
vill irke satellit regering, man vill rättvisa, man
vill finna den enda con trollen i samvetet hos era—
t»«ismaniit>nr man -rill att Adel skall vara det
ädlaste och uplystsste i staten (i hvilket fall också
Adeln med all rätt bör utgöra censorer på
regeringen); man vill många dylika vackra saker, och det
är att ionnoda, att man ärligt vill dem. Men
Im-rn kan man vara nog blind alt tro på
verkställigheten, dä både all verldcns historia orh allt
rai-souucmcnt visa, att embetsmän kunnu finnua ulan
samvete, att ärftelig adel icke alltid är det ädlast*
eller sjelfständigaste i staten, att den ofta just
anser sig bestämd att stvra, bvaral följer, att de
styrande skola controllera de st v rande? Huru kan
man säga, att egoismen företiädesvis bor hos
liberalismen? Historien lär således visa, att
Aristo-eratien (en regering utan auvan controll än AJ< lo)
i grunden är sjelfTörsakels^ , ett aigjordt hal till
all rikedom,, all »låt och magt . alla företräden ?
Och. ännu mer. kan — hvilket ofta är frågadt —
monarken ensam utgöra styrelsen? Kan den
kärlek, det förtroende, som hverje äkta liberal fd. v. s,
b varje akta royalist) hyser till Hanå. vilja, lians
hjärta begäras för organcrna af lians magt? Att
orätt och oförslfind någon gång gå i svang, det
måste sjellva Litt. Tidningen medgilva. Han vill ilS,
antingen att folket ie.ke skall se sådant, utan hållas
i mörker (hvilket tyckes följ.i af hatet mot
pubi-ci cten), eller oek att det skall a’rakna organern.is
skulkhet eller uuinhel pä kärleken och förtroendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
