Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SKOLAN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av oss knötos de ännu fastare. De forna pojkarna
inbjödo ofta sin gamle faderlige vän till unga, nybildade
hem, dit han också med stor glädje kom. Så snart forna
kamrater samlades i större eller mindre kotterier för att
fira minnen från sin skoltid, blev stämningen aldrig
riktigt äkta, om ej gubben Bohman var med. Och
under samspråk då var det rörande att höra, huru fästad
han var vid sina gossar. Om vi kamrater icke visste,
vilka öden i livet träffat någon av de frånvarande,
Bohman visste det alltid. Han glömde aldrig någon av
oss, och det gränsar till det underbara, huru han i detalj
kände allas öden och huru det gått dem i livet, sedan
de lämnat skolan. En bland de forna lyceisterna hade
förolyckats och hamnat på Långholmen, där han satt
förgäten av alla. Men gubben Bohman besökte litet
emellan fängelset, väl för att skänka hjälp och tröst.
Härom talade han dock aldrig.
Vid våra samkväm var den gamle rektorn som
försvunnen, kvar fanns odelat den gode, faderlige vännen.
Glädjen stod högt i tak. Sångerna avlöste varandra.
Karl Snoilsky, Karl Silverstolpe, Isidor Lundström
strängade sina lyror. Tal och skålar omväxlade med
glada historier och infall. Och Bohmans ögon lyste av
välvilja och stolthet över sina gossar. Då och då
talade även han formfulländat och fint och inblandade
gärna i sitt anförande bilder och uttryckt från det
älskade romarespråket.
Sin naivt bristfälliga kunskap om sammanlevnadens
obetydligheter behöll han städse. En gång kom han
till den äldre av oss på en middag, där även gäster
funnos, som han ej kände. Värden fann honom i tamburen
med besvär ordnande en illa knuten vit halsduk och
beredd att med sin pälsmössa i handen, sannolikt samma
plagg, som vi i barndomen sågo i skolan, tåga in i
våningen. På en förfrågan, om han ej ville lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
