Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER PARIS—KOMMUNEN. 265
dyra matställena, kunde också, hette det, känna
på hvad det ville säga att inskränka sig.
Hvar jag gick i Paris stötte jag folksam—
lingar i de för öfrigt tämligen tomma gatorna.
Dessa folksamlingar gällde vanligtvis någon hus-
rannsakningeller häktning. Parisarne voro dentiden
föga säkra till sin person, hvaremot främlingari van—
liga fall gingo tämligen oantastade. Jag hade under
hela den tid jag uppehöll mig i Paris icke anled—
ning att beklaga mig öfver några godtyckligheter.
Det värsta som kunde hända mig var att man
skrek ett »On ne passe pas, citOyen!» och sträckte
gevärskolfvar mot mig, då jag nalkades några af
kommunens förrådshus, krutmagasineller dylikabygg-
nader, eller då jag hade trängt mig fram med för
stor nyfikenhet för att taga reda på hvad den eller
den folksamlingen hade att betyda.
En dag beslöt jag att besöka den till öfverst-
löjtnant mot slutet af sextiotalet befordrade militär—
attachén Ferdinand Staaff, hvilken då med familj
bodde vid Place de Wagraminordvästliga utkanten
af Paris och, som jag redan omnämnt, var den enda
i Paris befintliga medlemmen af svensk-norska be-
skickningen.
Jag vände mig till en fiakerkusk som med sitt
åkdon höll utanför Café Suede och frågade honom
om han ville köra mig till Place de Wagram.
—— Wagram! upprepade åkaren och ref sig i
hufvudet med ett ytterst betänksamt utseende.
jag frågade, om han trodde att några obus
föllo den platsen.
—— Ils ne tombent pas mal! svarade forman—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
