Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
full av förbittring, men när hon betänkte, hur
orättvist hon hade dömt honom och utfarit mot honom,
vändes hennes vrede mot henne själv, och hans
svikna förhoppningar blevo föremål för hennes
medlidande. Hans böjelse förtjänade tacksamhet, hela
hans karaktär aktning, men hon kunde icke gilla
honom, och icke ett ögonblick kunde hon ångra
den korg, hon givit honom, eller känna den ringaste
lust att återse honom. Hennes eget uppförande mot
honom under den första tiden var för henne en
källa till ständig förtret och ånger, och hennes familjs
olycksaliga brister ett föremål för ännu större
bekymmer. För dem fanns ingen hjälp. Hennes far,
som nöjde sig med att skratta åt dem, skulle aldrig
bemöda sig att lägga band på sina yngsta döttrars
ohejdade tanklöshet, och hennes mor, vars eget sätt
att vara var så långt ifrån oklanderligt, hade ingen
känsla för det opassande i deras beteende. Elisabet
hade ofta i förening med Jane försökt att få bukt
med Catherines och Lydias hållningslöshet, men då
de hade medhåll av sin mor, vilken utsikt fanns det
väl att de skulle bättra sig? Catherine, som var
viljesvag och retlig och helt och hållet stod under
inflytande av Lydia, hade alltid blivit förnärmad över
deras råd. Lydia, självrådig och sorglös, ville
knappast höra på dem. De voro båda okunniga, lata
och fåfänga. Så länge det fanns en officer i
Mery-ton, brukade de flirta med honom, och då det endast
var en kort promenad från Longbourn till Meryton,
löpte de ständigt och jämt dit.
Ängslan för Janes skull var för Elisabet ännu ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
