Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 H. H. VON SCHWERIN.
Zarco redan året därpå återvände hit, denna gång medtagande sin
familj till ön, med hvars uppodling han strax tog itu. Det var väl
mödan värdt, ty en härlig ö var det, till hvilken Portugiserna nu
hade kommit. Nybyggarne kunde icke nog beundra
trädvegetationens yppighet och mäångfald. Särskildt tilldrog sig
»drakblodsträdet», med sin egendomliga klumpiga gestalt och sina långa,
vassartade blad, deras uppmärksamhet. Luften var uppfylld af
vällukter, härrörande från talrika blomster och från Madeiras smäckra,
balsamiska ceder, hvars härliga krona reste sig högt upp i den blåa
luften öfver alla andra skogens träd. Rundt i skogen klingade
fåglarnas stämmor härligt. Här hördes den svarta näktergalens sång,
där andra sångfåglars lika melodiska kvitter.
Genom oförsiktighet vid rödjningen antändes, så berättas det,
skogen, och långt ifrån att med sina ringa hjälpmedel kunna
behärska elden, funno nybyggarne sin räddning uteslutande genom att
vada ut i härvarande floder och där, nedsänkta i det skyddande
vattnet, afvakta eldens passerande. Branden, som förtärde » vedöns»
kolossala trädbestånd, varade i hela sju år, så att Henrik Sjöfararens
utsända expeditionsskepp ända till år 1428 kunde vägleda sig på
Atlanten efter Madeiras likt en vulkan flammande jättebål.
Så lyder åtminstone en i Portugal vida spridd berättelse, som
anfördes jämte en annan, eller huru de af Européerna till Porto
Santo införda kaninerna förökades i så oerhörd mängd, att de
förstörde all därvarande grönska och nära nog förvandlade ön till en
ödemark. Denna senare omständighet, säges det vidare, skulle
Henriks motståndare hafva användt som argument emot hans
kostbara koloniseringsföretag: »Man kunde ju,» hette det, »tydligen se,
att Gud ämnat dessa öar till vistelseort för djur, men ingalunda
för människor.»
Emellertid idkades redan ifrån början en lönande export af
Madeiras timmer, spannmål och »drakblod», ett i handeln vid den
tiden mycket värderadt, till fernissa användt rödt harts. Af en
samtida berättelse höra vi följande: »Den mängd timmer, som fördes
från Madeira till Portugal, var så ofantlig, att man i hela landet
blef tvungen att ändra husens byggnadssätt och uppföra så många
våningar, den ena ofvanpå den andra, att husen slutligen nådde upp
till himmelen.» Det kan ej nekas, att denna historia är väl
hopkommen!
Efter »sjuårsbranden», genom hvars aska öns fruktbara
vulkaniska jordmån än ytterligare göddes, bragtes odlingen af
sockerröret från Sicilien och den från Kreta hitförda Malvoisie-vinrankan
till en hög grad af fullkomlighet. Under århundraden var ju ön i
hela den civiliserade världen berömd för sitt eldiga vin ända till
den 1852 inträffande katastrofen, då vingårdarna fullkomligt
förstördes af parasiter. Vinodlingen har visserligen åter införts, men
har hittills haft med åtskilliga svårigheter att kämpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
