Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 19
Prinsen omhuldade på allt sätt nybyggarne på ögruppen, som
bildade en liten värld för sig, nästan okänd för Portugal. De två första
här födda barnen, händelsevis tvillingar, erhöllo också i dopet
namnen Adam och Eva, liksom ämnade man från och med dem börja
en ny tideräkning.
Trots Zarcos framgång hade Kap Bojador ännu icke passerats,
ehuru den outtröttlige infanten år efter år, från 1418 räknadt,
utsände sina karaveller med befallning att framtränga allt längre i det
södra hafvet »för att uppsöka Guineakusten», såsom instruktionen
uttryckligen lydde. Han försåg sina skeppsförare med de nyaste
sjökort, med förbättrad kompass och nautiska instrument af bästa då
kända beskaffenhet, men intet hjälpte, och fartygen vände ständigt
tillbaka med oförrättadt ärende — ingen hade vågat trotsa det
fruktade Kap Bojador, d. v. s. »den framspringande udden» (af portug.
bojar = utskjuta, framspringa). Den berömde portugisiske
historieskrifvaren BARROS omtalar, att den fruktansvärda udden sträckte
sig 40 sjömil ut i hafvet och att den var än ytterligare omgifven
af ett 6 portugisiska leguas (l1 legua = 6—7 kilom.) långt ref, öfver
hvilket en ständig bränning rådde, hvilken uppfyllde de sjöfarande
med förskräckelse. Så långt ut till sjös, menar vår sagesman,
vågade man sig icke vid denna tid, då man uteslutande idkade
kustfart.
Hela denna beskrifning bär öfverdriftens tydliga prägel. En
dylik udde, med dimensioner som de ofvannämnda, hvilka skulle kunna
närmast jämföras med Kap Verdes, finnes. icke i verkligheten på
denna del af den afrikanska kusten. En uppfattning, gående ut på
att allt tah om Kap Bojador och dess faror rättast vore att betrakta
som en vanlig skepparhistoria, borde icke sakna hvarje medhåll.
Detta måhända ej minst därför, att dåtidens sjömän tyckas långt
ifrån hafva varit eniga om, hvad som egentligen utgjorde Bojadors
fara. Sålunda var den meningen mycket spridd, att den hvite man
som passerade udden, ofelbart blef förvandlad till neger.
Under alla omständigheter faller det sig synnerligen svårt (och
därtill bidrager än ytterligare de betydande fysiska förändringar
härvarande kust under historisk tid bevisligen undergått) att afgöra,
hvilken af Saharakustens uddar det i verkligheten var, som på prins
Henriks tid betecknades med namnet Kap Bojador. Att denna fråga
ingalunda är lätt att lösa, framgår bäst däraf, att mera utförliga
nyare kartor visa två Kap Bojador, nämligen ett »riktigt» och ett
»falskt» sådant. Den förra udden, den historiska, som man menar,
belägen 26° 8’ (7/) nordl. bredd, skjuter endast obetydligt utanför
kustlinien; udden är låg, omväxlande sandig och klippig samt
delvis kantad af rätt oansenliga ref. Hela kustpartiet tager sig i intet
afseende imponerande ut, trots den ständiga, äfven vid stillt väder,
här rådande bränningen, hvilket fenomen ju för öfrigt är
gemensamt för åtskilliga sträckor af den västafrikanska kusten, såväl norr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
