Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 H. H. VON SCHWERIN,
fanns ett dödt eller fruset bälte; hvartdera af halfkloten hade ett
tempereradt bälte med samma växlande årstider, ehuru infallande
på motsatta månader. »Det nordliga tempererade bältet upptages af
den af oss kända världen; det sydliga bältet är också bebodt, men
om dess invånare, eller antipoderna, känna vi ingenting, alldenstund
emellan dem och oss finnes det brinnande bältet, hvilket ingen kan
korsa för dess lågande lufts skull.»
Intet skepp kan på oceanen våga sig in i detta bälte, ty det
utsättes strax för att »sörplas in» i någon af därvarande kokande
vattenhvirflar.
Äfven en annan djupt rotad föreställning bidrog för sin del
att afskräcka från seglatsen på öppna hafvet. Man hade nämligen
gifvit akt på, att ett fartyg försvann, nedifrån och uppåt räknadt,
från skrofvet till masttoppen, efter hand som det aflägsnade sig utåt
hafvet. Det tog sig ut som ginge fartyget utför en backe, och man
kunde frukta, att, om fartyget aflägsnade sig för långt ifrån land,
det aldrig skulle lyckas att återvända uppför backen till kusten igen.
Härtill kom, att man omfattade en redan af gamle romerske
skriftställare uttalad åsikt, att den bebodda världens högsta del var
belägen i norr, och att den därifrån sluttade i riktning mot ekvatorn.
Man utsatte sig alltså för den alldeles särskilda faran att
dragas ned i den ekvatoriala eldbukten, om man seglade för långt
söderut på Atlanten.
Förutom dessa nu anförda utläggningar, hvilka dock med viss
rätt kunde anses äga ett slags, om än aldrig så klen, vetenskaplig
grundval, hafva vi att räkna med de otaliga vilda fantasifoster,
med hvilka i synnerhet den senare medeltiden späckade världens
mera aflägsna och okända landamären. Detta gällde alldeles
särskildt den på andra sidan af Kap Bojador belägna oceanen eller
»mörkrets haf», som de arabiska kartograferna ju kallade det.
Därvarande kuster voro fulltecknade med hafsvidunder af alla slag (i
stället för ortnamn), skräckinjagande ormklippor och dylikt, och här
framställdes satans egen hotande jättehand utsträckt öfver vågorna,
färdig att gripa den första mänskliga varelse, som skulle våga sig
inom dess räckvidd. Alltväll Hade Gud å sin sida skapat
fastlandet, så hade däremot djäfvulen frambragt den okända, bedrägliga
oceanen — detta var den lärdom, som kunde inhämtas af den
senare medeltidens flesta mera detaljerade kartor!
Samma sak med den afrikanska kontinentens centrala delar. De
muhammedanske skriftställarne kunde omtala, huruledes solen där
utgöt strömmar af flytande eld öfver marken, och att därvarande
vattensamlingar, sjöar och floder, natt och dag voro stadda i
kokning i följd af den fruktansvärda hettan. Man borde alltså anse
som gifvet, att de resande, som dristade sig att nalkas detta
värmebälte, skulle blifva lefvande kokta.
Att den vidskepliga stora mängden satt någon tro till alla dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
