Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 23
barnsliga fabler, kunna vi lätt inse; däremot förefaller det hardt när
otänkbart, att erfarne sjömän verkligen hyst den minsta tilltro till
dylika naiva berättelser. Skepparhistorier hafva under alla tider
varit i svang, men aldrig har det väl försports, att de, som utspridt
dem, själfve trott på dem. Icke heller borde väl de gamla
kartornas odjur hafva kunnat imponera på sjömän, som i verkligheten aldrig
skådat dylika, och af denna åsikt var också prins Henrik, som
mindre än andra tålde — skämt.
Sitt löfte trogen afseglade alltså Gil Eannes med sin nya
expedition år 1434. Af Henrik hade han erhållit den strängaste
befallning att icke återvända utan att kunna lämna en redogörelse för
Kap Bojador och hafvet på dess andra sida. Gil Eannes styrde sin
karavel långt ut på öppna hafvet, dubblerade udden och fann, när
han åter närmade sig kusten, därvarande haf — »lika lätt att
befara som det vid Portugals kuster». Vid landstigningen påträffade
Portugiserna inga spår efter människor, men funno däremot s. k.
»Santa Maria-rosor», hvilka, väl inneslutna i lerkärl, hemfördes som
gåfva åt prinsen för att sålunda visa, att de sydligaste landen icke
saknade hvarje blomsterprydnad. Denna färd betecknar en
vändpunkt i upptäckternas historia, och därefter vidtaga de »stora»
tilldragelserna i rask följd.
Besinnar man de många år, hvilka åtgått för att »öfvervinna
Bojador», och det jubel, dess slutliga kringsegling väckte, är det
rätt egendomligt tänka sig, att redan 1435 barn voro födda, hvilka
det skulle förunnas att bevittna en Columbus’, en Gamas, en
Magellans världsberömda färder.
Året därpå utsändes Gil Eannes åter för att än ytterligare
fullfölja sin framgång. Denna gång åtföljdes han af prinsens
munskänk ALFONSO BALDAYA. Expeditionen framträngde 50 leguas på
andra sidan om Bojador, där man fann spår efter handelskaravaner,
som visade, att landet kunde bebos. Resultatet af denna resa var
alltså skäligen klent, men sjöfartsåret var ännu ej långt framskridet.
Några månader därefter erhöll också Baldaya i uppdrag af
prinsen att fortsätta söderut så långt, att han påträffade infödingar,
hvaraf en skulle medtagas till Portugal — som prof. På ett
afstånd af 130 leguas från Bojador upptäcktes en fjordlikt i landet
inträngande, sandomgifven bukt, som Baldaya ansåg utgöra
mynningen till den mycket eftersökta guldförande Senegalfloden och
hvilken han därför kallade Rio d’Ouro eller »guldfloden».
Talet om »guldfloden» (liksom guldberg och guldöar) tillhörde
de många lika oskadliga som angenäma själfbedrägerier, som denna
på ädla metaller fattiga tid (i Europa) till ett slags tröst plägade
för sig uppgöra. Den alldeles liknande föreställningen om
»Eldorado» spelade, som vi längre fram skola få se, under lång tid en
uppseendeväckande rol. Att ingen dylik flod i verkligheten
existerade, behöfver väl knappast här påpekas, liksom att allt »sökan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
