Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 29
Onekligen erbjuder det ett visst intresse att närmare iakttaga
det stumma, men på samma gång vältaliga språk, som de i
ordningsfölja benämnda, sydligast uppnådda uddarna på Väst-Afrikas kust
tala, särskildt under de stora upptäckternas tidehvarf.
Till en början mötas vi sålunda af Kap Non, hvars envisa Nej!,
som vi sågo, under långa tider håller de sjöfarande tillbaka. Detta
ersättes därpå omedelbart af det hotfullt »utskjutande» Bojador,
hvilket ingen under långa tider tilltror sig kunna kringsegla. Det
landutsprång, som härnäst i ordningen dyker upp på den södra
horisonten, hotar visserligen icke särskildt sjömännen, men dess
namn Cabo Blanco vittnar nogsamt om den hvita ökensanden och
det tröstlösa land, denna kust tillhör. Huru olika uppmuntrande
klingar då icke i jämförelse härmed ett namn som Cabo Verde!
Udden, benämnd af den färg, som bäst vittnar om naturens aldrig
sinande lifskraft, den gröna — hoppets färg!
På andra sidan om den nyupptäckta udden löpte ej kusten mer
åt väster, utan åt söder och öster. Dias’ karavel väckte ett
oerhördt uppseende hos härvarande svarte infödingar, hvilka voro
ovissa, om de hade »ett spöke, en fågel eller en fisk framför sig».
Slutligen togo 4 af infödingarne mod till sig och nalkades i en
kanot, bildad af en enda urhålkad trädstam, men när de sågo, att
skeppet innehöll människor, så flydde de så hastigt tillbaka till
kusten, att, som det säges, Portugiserna »till sin verkliga ledsnad»
ej kunde få tag i någon enda af dem. Från denna punkt af kusten
återvände nu Dias till Portugal för att aflägga skyldig rapport
rörande sin resa.
Prins Henrik emottog med största glädje den raske
upptäcktsresanden, ehuru han, såsom krönikan naivt uttrycker sig, »icke på
långt när hemfört så stort byte, som de föregående expeditionerna».
Denna resa hade emellertid för det första, om ej bestämdt
ådagalagt, så åtminstone med stort skäl kunnat ingifva den förhoppningen,
att Afrikas stora västliga utbuktning nådde sitt slut vid »den gröna
udden», i stället för att utbreda sig allt längre mot väster, såsom man
under de sista åren börjat frukta.
Långt viktigare voro däremot de upplysningar, som vunnits
i klimatiskt hänseende. Huru kunde den yppiga vegetation och
den täta befolkning, hvilka Portugiserna nu här påträffat, bringas i
öfverensstämmelse med de åsikter, som forntidens mest framstående
geografer uttalat om att vår jord i följd af hetta var ödslig och
obeboelig i ekvatorns omgifningar. Med viss rätt har man sagt,
att den gamla högt ansedda teorien om ekvatorialtrakternas absoluta
otillgänglighet grusades, så snart Kap Verde hade uppnåtts. Till och
med något dessförinnan kan man, för att vara riktigt noga, säga,
ty redan innan Diniz Dias (och samma år som denne) hade det
nämligen lyckats den redan ofta omtalade Nuno Tristăo, att avancera
så långt söderut, att han blef i tillfälle att bevittna, att kustens sa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
