Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Sjöfararen och försöken att nå Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 H. H. VON SCHWERIN.
nalkande främlingar. Flera af skeppsbesättningarna hade haft
våldsamma strider att här utkämpa, hvarvid det bl. a. hände, att en
riddare »fick sin sköld så späckad med pilar, som ett piggsvin är
fullsatt af taggar».
Inseende, att intet kunde vinnas genom att stanna längre på
denna plats, beslöto Zarcos män att se till, »om de icke vore i stånd
att finna något nytt land, hvarom de kunde meddela prinsen
underrättelse». De seglade därpå vidare och kommo till en annan udde,
där de funno en dunge torra och aflöfvade palmer, hvarför de
kaldade platsen »masternas udde».
Dylika mycket ofta förekommande samlingar af alldeles raka,
resliga palmstammar, saknande krona, äro typiska företeelser i det
centralafrikanska landskapet, hvilket de förläna en ytterst sällsam,
man skulle nästan kunna säga melankolisk, prägel. Orsaken till
stammarnas förtorkning bör i regeln tillskrifvas infödingarne själfve,
hvilka, för vinnande af en större mängd s. k. palmvin, skadat
trädet så svårt, att det gått ut.
De infödingar, Portugiserna här påträffade, kunde de, trots sin
goda vilja, icke få tag i, »alldenstund de voro nakna och deras hår
mycket kortklippt». Från denna udde anträdde Zarcos fartyg
återfärden direkt till Madeira och därifrån vidare till Lissabon, där
infanten mottog expeditionen med rätt stor uppmärksamhet, »emedan
denna karavel uträttat mest och nått längst bland alla, som seglat
vid denna tid (1445)». Detta var allt, hvad den stora armadan af
1445 utfört. Expeditionen, söm till en början sett så lofvande ut
och som kostat så stora summor, hade i det stora hela ej
motsvarat de förhoppningar, man därvid fäst. I fråga om »nyheter» och
geografiska upptäckter, hufvudmålet för Prins Henriks alla företag,
hade den onekligen gifvit skäligen klena resultat.
Den nästa upptäcktsfärden, som förestods af den berömde Nuno
Triståào, slutade på det olyckligaste sätt, trots sin erfarne ledare,
1446. Expeditionen hade framträngt till en liten flod söder om Kap
Verde, där den råkade i strid med infödingarne, hvilka i sina små
båtar omsvärmade de landstigande främlingarne och deras skepp
samt med sina förgiftade pilar dödade 20 och sårade lifsfarligt 2 af
den till 27 man uppgående skeppsbesättningen. Bland de döde
befann sig den ädle Nuno Tristăo själf. Skeppet och de kvarlefvande
räddades, så förtäljes det åtminstone (och berättelsen därom har
ännu icke blifvit vederlagd), endast genom den sällsynta energi, som
lades i dagen af en ombord varande yngling, ännu nästan en gosse,
en småsven tillhörande infantens hof. Därtill rådd af en döende
styrman, satte han beslutsamt karavelens kurs först på norr och
därpå på nordost, så att expeditionens bedröfliga öfverlefvor 2
månader därefter lyckligen nådde fram till Portugals kust. Hvem kan
undra öfver, att sinnesstämningen ombord varit nedtryckt under
den tid af 60 dagar, då de seglade mellan haf och himmel, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
