Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den första färden öfver Atlantiska oceanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 161
blåsor flyter på vattenytan. Denna algart, som stundom här hopas
i så stor mängd, att man kunnat tala om verkliga »bankar», växer
vid de västindiska öarnas kuster samt vid det norr och söder härom
belägna fastlandet. Vid stormigt väder lösslites tången och föres
bort af hafsströmmarna, till dess den omsider hamnar i den under
vändkretsen belägna, relativt lugna delen af oceanen, som på alla
sidor omkretsas af i hvarandra öfvergående hafsströmmar. Här flyta
tånghoparna omkring, till dess de slutligen (efter i regeln ett par
års tid) sjunka till bottnen, sedan deras färg vid inträffande
förruttnelse från olivgrön öfvergått till gul och rödbrun.
Vid åsynen af dessa väldiga tånghärfvor visade manskapet strax
tecken till oro, och ju mera dessa sammanhopade sig, desto
högljuddare knotade matroserna mot Columbus. Enligt deras mening skulle
aldrig fartygen förmå att segla igenom den sammantrasslade
växtmassan. Stundom visade sig tångknippena endast sparsamt, och i
samma mån steg manskapets goda lynne, särskildt sedan man på
sargasson funnit en liten lefvande krabba, en omständighet, hvilken
af sjömännen uppfattades som ett tecken på, att land var nära
beläget.
Vädret var mildt, och stämningen hos manskapet utmärkt.
Eskaderns skepp anordnade sinsemellan en munter kappsegling, och jakt
anställdes på de thonfiskar, som kringsvärmade flottan.
Den 18 september var hafvet (detta beroende på de flytande
tångmassornas egenskap att förhindra uppkomsten af vågsvall) så
lugnt »som floden Guadalquivir vid Sevilla». Plötsligen kom Pinta,
flottans snabbaste fartyg, för fulla segel strykande upp jämsides med
amiralskeppet, hvarvid dess förare Martin Alonso i förbifarten
tillropade Columbus, att han sett en stor skara fåglar styra kursen
mot väster, hvarför han hoppades redan samma natt få land i sikte.
På Columbus säges detta meddelande ej hafva gjort något vidare
starkt intryck. Det hela berodde på falskt allarm; man hade af
misstag antagit några molnhopar på horisonten vara land. Lätt
begripligt, att man särskildt under denna expedition icke hade svårt
att tro det, på hvilket man så lifligt hoppades.
Dagen därpå mojnade vinden, och samma dag såg man på
amiralskeppet två pelikaner, hvilkas närvaro ansågs bebåda land. Ett
fint duggregn föll flera gånger vid alldeles lugnt väder, hvilket
uttyddes som det allra bestämdaste tecken på att land verkligen befann
sig i skeppens omedelbara närhet.
Amiralen var för egen del öfvertygad om, att en mörk, i norr
synlig molnbank hade något att skaffa med ön Antiglia, under det
han ansåg den berömda S. Brandanusön vara belägen i sydlig
riktning. Detta trodde han sig veta af sitt allt i allom på denna resa,
Toscanellis karta, som han oafbrutet rådfrågade. Men amiralen
förklarade sig icke vilja upptaga tiden med att kryssa; han ville i
stället fullfölja sin först fattade plan att hålla kursen rätt i väster
De stora upptäoktornas tidehvarf. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
