Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus' andra resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 H. H. VON SCHWERIN.
En del af manskapet hade skickats i land för att hämta vatten.
Bäst som man var sysselsatt härmed, kom plötsligen en bågskytt,
som gifvit sig något längre in i skogen för att jaga, anfådd tillbaka
till landningsplatsen och meddelade kamraterna följande
uppseendeväckande underrättelse. Under sitt spejande efter villebråd hade
han helt oväntadt fått syn på en hop män, klädde i långa, hvita
kläder. Enligt berättarens och hans åhörares mening kunde desse
icke vara några andra än Mangons män, som under sin dräkt gömde
sina svansar och om hvilka man under de sista dagarna fått höra
så mycket. I verkligheten hade Spanjoren helt enkelt fått syn på
en flock för dessa trakter egendomliga hvita tranor, som af den
nuvarande befolkningen kallas »soldater» och på afstånd göra ett
visst människoliknande intryck.
Sålunda berättar den berömde forskaren ALEXANDER VON HUM-
BOLDT, att panik en gång nära nog utbrutit bland invånarne i staden
Angostura i Venezuela, då de helt oväntadt fingo syn på en trupp
dylika tranor, hvilka liksom på kommando uppställde sig på toppen
af en närbelägen kulle. Man uppfattade de hvita gestalterna som
en afdelning fientlige Indianer, hvilka beredde sig på att anfalla
staden.
Columbus skickade en afdelning af sitt folk i land för att träda
i närmare förbindelse med de hvitklädde männen — men till hans
stora ledsnad utan resultatl Däremot påträffade expeditionen
krokodilspår, hvilka strax tyddes som fotspåren af de fruktansvärde
»guldvaktande griparna» (se sid. 5), som man trodde finnas i
Indien. Vid deras åsyn grepos de utsände männen af skräck och
skyndade, allt hvad tygen kunde hålla, tillbaka till båtarna.
Amiralen fortsatte därpå sin kurs i västlig riktning utmed
kusten. Med de infödingar, hvilka numera påträffades, kunde man
meddela sig endast med tillhjälp af tecken. Den af Columbus
medförde jucaiske tolken förstod nämligen icke det språk, som talades
i denna från hans hemland, Bahamaögruppen, långt aflägsna del af
Cuba. På amiralens frågor (!1) svarade emellertid infödingarne genom
att oföränderligen peka mot väster, och Columbus ansåg sig kunna
tyda detta som ett meddelande om, att en mäktig konung verkligen
bodde åt detta håll och att han dessutom sades vara klädd i hvita
kläder. Enligt Columbus’ förutfattade mening kunde denne furste
icke vara någon annan än själfve ÄRKEPRÄSTEN JOHANNES, hvilken
man så länge fåfängt sökt i jordens alla landsändar. Man tror ju
så gärna på det, man hoppas!
Hafvet hade emellertid börjat blifva så grundt, att karavelernas
kölar allt som oftast på ett oroväckande sätt skrapade mot bottnen.
De sjöfarande förvånades öfver den ofantliga mängd sköldpaddor,
som simmade omkring i hafvet, de omätliga flockar dufvor, hvilka
förmörkade luften, och de moln af bjärta fjärilar, som muntert
kringfladdrade skeppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
