Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus' tredje resa och Syd-Amerikas upptäckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 233
Å ena sidan insåg Columbus fullkomligt, att denna källa till
rikedom borde i hög grad styrka hans numera i Spanien sjunkande
anseende, men å andra sidan var det honom omöjligt att dröja här
längre. Han satte därför nordlig kurs på Española, hvilken ö ju
var denna expeditions alldeles speciella mål. Han längtade
dessutom att återse sina därvarande två bröder och hade allt skäl att
hysa bekymmer för, huru händelserna hade utvecklat sig under hans
långa frånvaro från ön.
Utan grundad anledning har man velat förebrå Columbus, att
han vid detta tillfälle försummat att fortsätta sin påbegynta färd
västerut längs den hittills icke undersökta »pärlkusten». Rättvisan
kräfver emellertid, att vi medgifva, att han, under då rådande
förhållanden, helt enkelt gjorde sin plikt, ty han var ju icke blott
amiral och upptäcktsresande, utan äfven, och framför allt, högste
ämbetsmannen på Hayti, till hvilken ö han af regeringen nu var
skickad.
För att rätt fatta sakförhållandet böra vi särskildt hafva i
minnet, att Columbus, när detta tilldrog sig, var fjättrad vid sitt
sjukläger och beröfvad synförmågan. Han hade således god tid att för
sig själf på nytt i minnet genomgå de många äldre och yngre
kosmografiska teorier, som han fordom så grundligt studerat och
vid hvilka han då fäst så stora förhoppningar. Hans funderingar,
som antogo allt mera fantastiska former, finnas återgifna i den
skrifvêlse, han någon tid därefter afsände till Majestäterna i Spanien.
Vi återgifva här de mest betecknande momenten af denna hans
framställning. Columbus hade riktigt uppfattat, att den stora mängd
sött vatten, som han påträffat i Pariaviken, ledde sitt ursprung
från en stor flod. Men hvarifrån kom månne denna senare, som
med så stor fart sköt sina vattenmassor långt ut i hafvet? Rätt
snusförnuftigt antager Columbus, att en dylik väldig vattenmassa icke
kunde tillskrifvas en oansenlig ö. Snarare borde man därvid tänka
sig ett vidsträckt i söder beläget fastland, som dittills varit okändt.
Flodvattnets stora fart fordrade dessutom, att dess utgångspunkt vore
belägen mycket högt öfver hafsytan, alltså på ett betydligt berg.
Men alldenstund inga dylika berg voro synliga från stranden vid
Orinocos mynning, föranledde detta Columbus att som förklaring
af de fenomen, han här iakttagit, anföra följande oerhörda teori:
Jorden vore icke rund utan päronformig. Den östra, af
Ptolemæus kända delen af jorden var halfklotformig — detta ville
visserligen Columbus icke förneka; men från en nordsydlig linje, dragen
ungefär 100 leguas väster om Azorerna, började jorden att stiga, så
att skeppen allt mera närmade sig himmelen och dess renare
atmosfer, ju längre västerut man seglade. Den västra klothalfvan liknade
därför den del af ett päron, som sitter närmast stjälken, eller, för
att begagna en annan liknelse, vårtan på ett kvinnobröst. Detta
menade Columbus vara orsaken till såväl det milda klimat, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
