Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fernando Cortez och Mexikos eröfring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 H. H. VON SHWERIN.
det befästa spanska kvarteret, att Alvarado i sin vånda lät
upprepade budskickningar ila till Cortez med anhållan om snar hjälp.
Denne, som numera kunde mönstra en stridsmakt på 1,300 man,
lyckades visserligen Midsommardagen 1502 nå fram till Mexiko och där
utan hinder förena sig med Alvarado. Vid hans ankomst voro gatorna
tomma, ingen nyfiken befolkning mötte honom, såsom då han förra
gången gjorde sitt intåg här. En olycksbådande stillhet hvilade öfver
staden, som gjorde intrycket af att vara utdöd. Hjälptruppen hade
icke mer än jämnt och nätt ryckt in i det spanska kvarteret, förrän
Astekerna, anförde af Montezumas broder, med sant dödsförakt
riktade ett rasande angrepp mot sina fienders fasta ställning.
Striden varade hela dagen, och endast med tillhjälp af artilleriet
förmådde Spanjorerna slutligen tillbakaslå anfallet. Den spanska
befästningens murar och bröstvärn voro då formligen späckade med
pilar och gården öfversållad med slungstenar. Särskildt hade den
stora teocallin visat sig vara farlig för Européerna, alldenstund den
med sin betydande höjd helt och hållet behärskade Spanjorernas
position.
Natten medförde föga ro för de utmattade Spanjorerna, och tidigt
på morgonen började åter den fruktansvärda striden. Spanjorerna
gjorde ett hufvudutfall, hvarvid kanonerna oafbrutet spelade mot de
belägrandes täta massor. Med makalös tapperhet lyckades dessutom
Spanjorerna med storm intaga och förstöra den hårdnackadt
försvarade stora teocallin. Cortez, som personligen deltog i det vilda
handgemäng, hvilket särskildt utspann sig på den väldiga stenpyramidens
öfversta plattform, var därunder utsatt för den mest öfverhängande
fara, ur hvilken han endast genom uppbjudande af hela sin
sinnesnärvaro och styrka med knapp nöd lyckades rädda sig. Men äfven
många bland Spanjorerna hade stupat, och ännu flere voro sårade.
Äfven lifsmedlen började tryta, och det såg onekligen mycket mörkt
ut för de belägrade. I denna brydsamma ställning föll Cortez på
den ingalunda okloka tanken att använda Montezuma såsom
fredsmäklare mellan de kämpande partierna. Han anmodade därför denne
att visa sig för Tenochtitlanerna och meddela dem, att främlingarne
nu vore villige att lämna staden, mot villkor att de fingo ostördt
aftåga.
Efter en stunds lätt begriplig tvekan trädde Montezuma, klädd i
full ornat ut på palatsets plattform. Vid hans åsyn afstannade sorlet,
lansar och spjut sänktes inför Astekernas öfverbefälhafvare, och en
vördnadsfull tystnad rådde, när han började tala till folkmassan.
Han förklarade för denna, att han icke befann sig i fångenskap, och
att Spanjorerna hade för afsikt att ofördröjligen draga sig tillbaka.
Man borde därför helt och hållet inställa striden. Dessa sista ord
uppfattades af folket såsom ett tecken till feghet från Montezumas
sida och besvarades med en skur af pilar och stenar. Innan de
kringstående Spanjorerna hunno hålla sköldarna framför honom, erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
