Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fernando Cortez och Mexikos eröfring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3802 H. H. VON SCHWERIN.
238 man. Hvilken hemsk scen belyste icke morgonsolen, när hon
kastade sina första strålar öfver Tezcuco-sjöns omgifningar! Och
hvilken anblick erbjödo icke de öfverlefvande Spanjorerna! Hvar
kunde man väl nu finna de stolt vajande fjäderbuskarna och de
fladdrande fanornal De glänsande vapnen voro betäckta af smuts.
Genom de sönderrifna pansaren och de söndertrasade, af slam
drypande kläderna kunde de bulna och förskräckliga sår ses, af hvilka
de spanske krigarne voro betäckte.
« Med bedröfvadt sinne mönstrade Cortez sina så oerhördt
sammansmälta stridskrafter, bland hvilka han saknade så mången
tapper man. Men han hade långt ifrån förlorat modet, och redan nu
umgicks han med planer att snart nog återvända till Mexiko för
att där taga en lysande hämnd för det nederlag, som han nu lidit.
De retirerande Spanjorerna nödgades under många
besvärligheter kringgå Tezcuco-sjöns norra sida och ställde därefter marschen
mot öster för att på den kortaste vägen komma ned till hafvet. På
slätten vid Otumba möttes de utmattade trupperna af en väldig
mexikansk krigshär, hvars afsikt det var att afskära den lilla
skarans återtåg till Tlascala. Snart voro Spanjorerna på alla sidor
kringrände af den ofantliga öfvermakten. Deras ammunition hade
gått förlorad, så att de få eldvapen, som de ännu hade kvar, icke
voro till någon som helst nytta.
Cortez visade dock intet tecken till oro, utan tillropade sitt folk:
»Ännu är icke den dag kommen, då våra tappre män skola blifva
besegrade.» En rasande strid utspann sig strax. Den behjärtade
öfverbefälhafvaren sårades själf af tvänne stenkast i hufvudet, så
att han blef tvungen att låta förbinda sig.
Under tiden rasade striden utan uppehåll, och den lilla tappra
hopens ställning var nära nog förtviflad, då plötsligen den rådsnare
riddaren JUAN SALAMANCA genom en djärf kupp lyckades rädda sina
med dödsförakt kämpande landsmän från den hotande undergången.
Han hade lagt märke till, att fienderna särskildt flockade sig kring
en höfding, hvilken förde ett fälttecken, bildadt af vid en lång stång
fästa, vajande fjädrar. Oförtöfvadt satte riddaren sig i spetsen för
några ryttare och, ridande omkull allt i sin väg, störtade han löst
på standarföraren, ryckte standaret ur hans hand och sträckte
honom själf död till jorden. Vid denna oväntade syn uppgåfvo
Astekerna med ens striden och skingrade sig i vild flykt åt alla sidor.
Efter slutad kamp unnade sig de utmattade Spanjorerna någon
hvila. Denna var i sanning välbehöflig. Särskildt stod det illa till
med Cortez själf. De sår han fått i hufvudet, förvärrades i
betänklig grad. Vidare hade två fingrar på hans vänstra hand blifvit
afhuggna, och till råga på olyckan insjuknade han farligt i följd af
de sista dagarnas oerhörda strapatser.
Sedan trupperna fullkomligt hämtat sig, och Cortez, till sina
vapenbröders outsägliga glädje, åter tillfrisknat, började general-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
