Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perus eröfring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄOKTERNAS TIDEHVARF. 345
»Incan». Regenten hade visserligen en aristokratisk rådsförsamling
vid sin sida, men han förfogade personligen öfver en högst
betydande makt, vida större än den, som tillkom t. ex. Astekernas främste
ledare. De siste Incaregenterna hade till och med inför den stora
folkmassan intagit en ställning, närmast motsvarande halfgudars. I
öfverensstämmelse med statsreligionen, soldyrkan, betraktades de
som en art högre väsenden eller inkarnationer af solguden.
En annan religiös institution var den, som bestod af de heliga
jungfrurna eller s. k. acllacunas, närmast motsvarande Roms
berömda vestaler och med samma uppgift som dessa, att ständigt
underhålla den heliga elden, hvilken här i Peru vid hvarje
höstdagjämning på nytt antändes medelst en brännspegel. De
peruanska jungfrurna voro dock ojämförligt talrikare än de romerska,
och deras antal uppgifves till ej mindre än 1,500, fördelade i de
öfver hela det vidsträckta riket spridda soltemplen eller, om vi så
vilja, klostren.
Dessa peruanska solnunnor voro dock ingalunda underkastade
samma stränga förhållningsregler som Roms vestaler. Tvärtom
var det bruk, att Incan från det stora solklostret vid Cuzeo
hämtade sina talrika »supplementhustrur», ty officiellt kunde Incan
endast hafva en enda hustru, och denna måste enligt lagen vara
hans helsyster. Hade Incan inga afkomlingar med sin äldsta syster,
gifte han sig med den andra, den tredje o. s. v. i ordningen.
En ytterst viktig omständighet tillkommer här eller den, att
endast jungfrur af rent Incablod kunde upptagas i soltemplen.
Genom denna förordning tryggades åtminstone den rena Incafamiljens
fortfarande bestånd. Någon fara för, att denna skulle dö ut,
förefanns i alla fall icke. Hvarje regerande Inca hade nämligen i regeln
två till tre hundra namngifna och särskildt inregistrerade barn,
hvilka alla visserligen voro legitima, men icke kunde ärfva tronen.
Folkets öfvervägande flertal erhöll afsiktligen ingen annan
undervisning än den i quetschuasprå kets inhämtande. Incas däremot åtnjöto
en synnerligen vårdad uppfostran; de öfvades särskildt i allehanda
kroppsöfningar och idrotter. Folkmassan saknade äfven alla politiska
rättigheter. Den i riket rådande socialistiska despotismen försäkrade
visserligen alla undersåtar det behöfliga materiella underhållet, men
hvarje ideellt sträfvande och hvarje själfständig yttring af
företagsamhet undertrycktes omsorgsfullt af de styrande.
All jordegendom tillhörde staten. Två tredjedelar däraf voro
Inca- och tempelgods, med hvilkas afkastning statens
spannmålsmagasin fylldes. De här hopade förråden fördelades bland folket
vid inträffande missväxt. Den sista tredjedelen var omedelbart
anslagen till den stora mängdens underhåll. Hvarje hushåll erhöll
till sitt förfogande ett större eller mindre jordstycke, allt efter
familjens storlek. Denna åkerlott kunde däremot icke afyttras.
Privategendom existerade alltså icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
