Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom skövlade byar till Turfan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter 3 !/2 mil äro vi framme i byn T’ou-päu, ”Den
första fästningen”, av turkarna kallad Sumkagho, där
vi hos en mongolisk officer rastat år 1928. Av denna
by fanns intet annat än lerhögar kvar. Man hade
samvetsgrant och grundligt utfört ordern om skövling.
Flera träd stodo kvar, men buro på fotshöjd över
marken djupa ärr efter yxor och voro dömda att förtvina.
Förr hade byn sextio familjer. Tretton av dem hade
dödats, de övriga flytt, tolv hade återvänt och sådde
vete och korn.
I T’ou-p’u vänta vi en evighet. Timmarna gå och
lastbilarna komma icke. Det är icke kartläggningen
som försinkar dem, ty inom krigszonen måste vi för vår
egen säkerhets skull avstå från allt som kunde väcka
misstankar. Nej, något har hänt dem! Den ena ryttaren
efter den andra som vi kört förbi på vägen, anländer.
En berättar att en bil gått genom isen på ett fruset
vattendrag, en annan att en planka lagts ut för att få
upp den, en tredje att den åter är i gång.
Men varför komma de då inte? Jo, där synes en rad
av gula dammoln över vägen. Ack, det är endast
stofttromber som jaga varandra likt gulgråa vålnader.
Äntligen skymtar Serat med sin bil. Han
rapporterar att Effe fastnat i ett hål på isen och att hela lasten
plockäts av. Men han hade slutligen bärgat ekipaget.
Vi vände om för att se hur det stod till. Då hade han
kört fast i sanden på ett annat ställe. Stackars Effe,
han hade otur. Repmattorna hade blivit utbredda på
dynen. En stund senare körde han ned i gyttjan vid en
bevattningskanal. Några ryttare som passerade hej-
62STORA HÄSTENS FLYKT
Efter 3 !/2 mil äro vi framme i byn T”ou-p”u, ”Den
första fästningen”, av turkarna kallad Sumkagho, där
vi hos en mongolisk officer rastat år 1928. Av denna
by fanns intet annat än lerhögar kvar. Man hade sam-
vetsgrant och grundligt utfört ordern om skövling.
Flera träd stodo kvar, men buro på fotshöjd över mar-
ken djupa ärr efter yxor och voro dömda att förtvina.
Förr hade byn sextio familjer. Tretton av dem hade
dödats, de övriga flytt, tolv hade återvänt och sådde
vete och korn.
I T’ou-pu vänta vi en evighet. Timmarna gå och
lastbilarna komma icke. Det är icke kartläggningen
som försinkar dem, ty inom krigszonen måste vi för vår
egen säkerhets skull avstå från allt som kunde väcka
misstankar. Nej, något har hänt dem! Den ena ryttaren
efter den andra som vi kört förbi på vägen, anländer.
En berättar att en bil gått genom isen på ett fruset
vattendrag, en annan att en planka lagts ut för att få
upp den, en tredje att den åter är i gång.
Men varför komma de då inte? Jo, där synes en rad
av gula dammoln över vägen. Ack, det är endast stoft-
tromber som jaga varandra likt gulgråa vålnader.
Äntligen skymtar Serat med sin bil. Han rappor-
terar att Effe fastnat i ett hål på isen och att hela lasten
plockäts av. Men han hade slutligen bärgat ekipaget.
Vi vände om för att se hur det stod till. Då hade han
kört fast i sanden på ett annat ställe. Stackars Effe,
han hade otur. Repmattorna hade blivit utbredda på
dynen. En stund senare körde han ned i gyttjan vid en
bevattningskanal. Några ryttare som passerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
