Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georgs och Effes flykt med Stora Hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Kör!” och Georg rullade i väg oavbrutet ända till
Tjadir. Där fick han order att stanna och vänta. Det
dröjde inte länge förrän man såg dammoln i öster, och
där kommo de tre andra, som körde upp vid sidan av
”Edsel”.
Främst i trion var Effe. Vig och smidig hoppade en
ung, högrest och smärt officer ut ur förarhytten. Han
såg bra ut, men hans anletsdrag voro också hårda och
energiska. Han bar fältgrå uniform, skärmmössa och
ridstövlar. Georg förstod genast vem han var, ehuru
han aldrig sett honom förut. Ingen annan än Stora
Hästen kunde se ut på detta sätt. Det syntes genast att
han var vid briljant humör och Georg förstod att han
hade fått sin första duvning av Effe. Då Georg, som
körde främst, icke sett honom på vägen, förstod han
att Effe hade fiskat upp generalen i någon gård vid
vägkanten.
I skämtsam och humoristisk ton gick Stora Hästen
omkring och gnäggade bland de officerare som väntat
på honom och nu i stram militärisk hållning hälsade
överbefälhavaren. Med somliga gycklade han, åt
andras svar skrattade han och åter andra fingo
mottaga order angående flykten till Kutja,
truppförflyttningar, förplägnad och bilkolonnens tågordning.
Och så kom han fram till Georg, räckte honom
leende handen och hälsade kamratlikt och obesvärat.
”Jag är uppriktigt ledsen över och beklagar djupt
att jag nödgats ta expeditionens bilar, men krigets
omständigheter ha tvingat mig därtill. Jag hoppas att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
