Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Djungelns djur deras gömställen och stäppens farligaste djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
att den tror, att en vanlig knölpåk är ett eldvapen och att
den av den anledningen tar till schappen. Men småväxta
människor, särskilt barn, angriper och dödar den.
Mitt första sammanträffande med denne grinolle saknade
icke en viss komisk anstrykning.
Jag hade länge hört talas om detta enstöriga djur och dess
sätt att uppträda och visste, att det kunde gråta högt som
ett litet barn samt därigenom försökte vilseleda människor
och djur.
Nu fanns det ibland mitt folk en 14-årig lymmel, vilken
under vägen anslutit sig till expeditionen, och som vi inte
kunde bli av med. I början var han villig och nitisk och till
ytterlighet entusiastisk för alla de äventyr en djurfångst-
expedition har att bjuda på men efter några veckor fick han
hemlängtan och ville vända om till sin mamma. Naturligtvis
fanns det ingen möjlighet att skicka hem pojken och att
låta honom vända tillbaka ensam genom den oländiga trak-
ten var på grund av de stora farorna uteslutet. Vi gjorde
klart för honom, att han måste lugna sig, tills vi kommo till
en bebyggd trakt, varifrån han i säkert sällskap kunde vän-
da om hem.
Vissa dagar kände sig pojken tröstad och lugn, men emel-
lanåt kastade han sig ned på marken och grät och gjorde
då t. o. m. de lugna indierna nervösa.
Sedan vi slagit läger på Luni-flodens strand vid grän-
sen till Thar-öknen, begav jag mig bort utmed floden för
att rekognoscera. Skogen var gles, och mellan klyftorna
växte täta busksnår.
Det led mot slutet av en stekhet dag. Plötsligt hörde jag
ett häftigt gråtande som kom mig att spetsa öronen.
”Det är väl åter den där lymmeln som fördärvar humö-
ret för en varenda dag”, tänkte jag. Men hur kunde han
ha kommit dit, så långt från lägret? Jag hade ju sett ho-
nom sitta vid lägerelden, när jag begav mig i väg. Nu
ville jag skrämma honom och sade därför till min följesla-
gare att hålla sig lugn och stanna kvar, där han var.
Mannen ville säga något, men jag avfärdade honom med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
