Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Vildmarkens djur såsom läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
djuret än är — det blir i höjd endast 50 å 60 cm. — vill det
dock gärna bitas. Blir denna apa inspärrad i bur, rasar
den som en galning och krössar skallen på sig.
Trots att jag lät madrassera näsapans bur, lyckades det
mig dock ej att lugna det rasande djuret. Inte ens de allra
finaste läckerbitar förmådde blidka det; apan åt nästan in-
genting och bröt nacken av sig under sitt våldsamma be-
teende i buren, innan vi hunno fram till vår stapelplats.
På tre flottar och elva stora båtar förde Jag mitt byte
till kusten.
Utanför mitt djurhus lät jag orangutangerna springa
fritt omkring på en stor gård, som var inhägnad och över-
spänd med nät. Jag lät dem få sällskap med två tapirer och
en skara småapor, en halvapa, en mycket ung malajisk
björn och ett dvärgmyskdjur.
Den stora orangutangen var den tamaste av dem alla.
Den hade — Gud vet varför — en särskild mani att vid-
röra, nosa och titta på alla sina kamrater. Tapirerna och
vildsvinen undanbådo sig detta på det bestämdaste, dvärg-
myskdjuret opponerade sig inte, och ej heller den unga björ-
nen hade något att invända; småaporna blevo helt enkelt
inte tillfrågade.
Dem plockade den starke herrn utan vidare fram, höll
fast dem med de korta bakhänderna, brydde sig inte det
allra ringaste om deras skrik och undersökte noga deras
päls, öron, näsa, mun och andra öppningar. Särskilt intres-
serade det den att se, vad de små aporna hade i munnen
och vad.det var som luktade i den. Den slet därvid upp
käkarna på dem: och stack fram näsan till deras gap. Om
då någon av de små aporna bet den, fick den några ordent-
liga örfilar.
Med vakterna blev ”Dick” — så hade jag döpt orangu-
tangen — snart mycket god vän och undersökte även dem
grundligt, när de kommo ut på gården. Mig tycktes han
vara särskilt fästad vid och följde mig alltid i hälarna.
Ofta fick han även följa med mig in i huset, ehuru han
där hade allehanda ofog för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
