Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufboet i kråknästet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniska, som erinrade sig henne, just var den som en
gång... hennes finkänslighet vägrade att uttala slutorden...
“var din trolofvade!“ ifylde grefve Mauritz, och hans kinder
började brinna liksom hans blickar. “Men, Jenny, hade detta
i sjelfva verket utgjort en ädel sanning, så hade ingen makt
skilt oss, och mitt eviga straff skulle icke då varit min eviga
ånger. Ack, hvarför, hvarför fann jag ej min fästmö sådan
som jag nu finner henne, hvilken jag tillber med en
oförgätlig känsla och dyrkar som ett helgon och som jag ändå
måste se förgås i nöd, utan att kunna hjelpa?"
Jenny hann icke gifva annat svar än blickens: den var
dock nog att isa grefvens heta blod, ty i detsamma inträdde
i de små rum, som hon då bebodde vid Lilla Nygatan, en
herre, som hon efter faderns bortresa flera gånger återsett,
notabene såsom ombud för den fordne förste bokhållaren.
Den inträdande var vår unge resagent.
Grefvens ögon blixtrade af harm, då de mötte den
ovälkomne störaren, hvilken å sin sida, profetiskt uppfattande
hela scenen, starkt bleknade.
“Jag kommer utan tvifvel olägligt?“
“Nej, hvarför så, herr Murray! Grefven hade just nu
för afsigt att sluta sitt tillfälliga besök. Och om det, ni
har att säga mig, rörer mina små angelägenheter, är jag
genast färdig att höra er.“
Hon såg på grefven med en stadig blick.
Grefve Mauritz reste sig, fattade sin hatt, och
riktande på Jenny en blick full af förebråelse, sade han blott
det enda ordet: “Farväl!“, hvarefter han aflägsnade sig.
“Detta var grefvens sista besök, förmodar jag!“ sade
Jenny och såg nu med en lika lugn och stadig blick på
den qvarvarande gästen, hvars ansigte dervid utbytte
blekheten mot en hög karmosinfärg.
Utan att göra sig sjelf reda för sitt handlingssätt,
bugade sig Julius i afsigt att också gå.
“Men, min Gud“, utbrast Jenny, “hade ni icke ett
ärende till mig, min herre?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
